Så grundtipset efter försöket blir:
- Skaffa en extern blixt så att du har variationsmöjligheter
- Använd den, träna, testa, experimentera så att du vet hur du ska göra i en skarp situation
Nedan två av mina favoritbilder.
df
Visar inlägg med etikett systemkamerakunskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett systemkamerakunskap. Visa alla inlägg
lördag 29 november 2014
Sammanfattning av blixttestet
Som sammanfattning av blixttestet kan man säga att ingen metod eller ljusmodifierare är bäst och passar jämt. Man måste anpassa metoden efter vilka förutsättningar som gäller just då. Om man har en bakgrund nära modellen eller inte, om modellen har något som skymmer ansiktet (exempelvis en keps), om det finns väggar och tack att använda som reflektor, osv.
Så grundtipset efter försöket blir:
Så grundtipset efter försöket blir:
onsdag 26 november 2014
Blixttest, del 3
Som sista del i vårt blixttest så har modellen fortfarande kepsen på sig, men nu testar vi olika ljusmodifierare med bilderna tagna i stående format, med blixten fortfarande i blixtskon. Det innebär att blixten kommer på sidan och det syns på modellen och självklart även på skuggan på bakgrunden.
Kameran som användes var densamma, en Canon EOS 550D med batterigrepp Meike MK-550D och extern blixt Meike MK580. Blixten är en äldre variant av den vi nu har som heter Meike MK600.
Med kameran i vertikalt läge så blir skuggan från en direkt blixt ännu mer slående, vilket gör bilderna helt oanvändbara om man har en bakgrund. Även med diffusor, softbox och den inbyggda reflektionsskivan blir skuggan skarp och kraftig. Det är endast om man tar bilden genom att slå blixten i väggar och tak som man får ett acceptabelt resultat. Om man inte har en bakgrund nära modellen så ger flera av metoderna ett acceptabelt resultat.
Kameran som användes var densamma, en Canon EOS 550D med batterigrepp Meike MK-550D och extern blixt Meike MK580. Blixten är en äldre variant av den vi nu har som heter Meike MK600.
Med kameran i vertikalt läge så blir skuggan från en direkt blixt ännu mer slående, vilket gör bilderna helt oanvändbara om man har en bakgrund. Även med diffusor, softbox och den inbyggda reflektionsskivan blir skuggan skarp och kraftig. Det är endast om man tar bilden genom att slå blixten i väggar och tak som man får ett acceptabelt resultat. Om man inte har en bakgrund nära modellen så ger flera av metoderna ett acceptabelt resultat.
 |
| Inbyggd blixt Tagen i stående format, beskuren. |
 |
| Inbyggd blixt med diffusor. Tagen i stående format, beskuren |
 |
| Extern blixt Meike Mk-580 Tagen i stående format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike Mk-580 med diffusor Tagen i stående format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike Mk-580 med den inbyggda reflektionsskivan Tagen i stående format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike Mk-580 med softbox Tagen i stående format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike Mk-580 riktad uppåt bakåt, med tak och väggar som diffusor Tagen i stående format, beskuren. |
lördag 22 november 2014
Blixttest, del 2
Som fortsättningen från förra veckans inlägg om blixtljus har vi den här gången lagt till en keps på modellen för att göra det hela lite svårare att ljussätta.
Kameran som användes var densamma, en Canon EOS 550D med batterigrepp Meike MK-550D och extern blixt Meike MK580. Blixten är en äldre variant av den vi nu har som heter Meike MK600.
Slutsatserna från serien utan keps står givetvis kvar, men med tillägget att kepsskärmen väldigt lätt ger en skugga i pannan eller till och med över ögonen. Ingen av bilderna är bra, och min vanliga favorit, att slå blixten i tak och väggar, ger en kraftig skugga över en väldigt stor del av ansiktet. Om man har möjlighet till det kan det gå att få bort en del av effekten genom att lägga en reflexskärm nedanför ansiktet som reflekterar upp en del ljus i ansiktet.
Kameran som användes var densamma, en Canon EOS 550D med batterigrepp Meike MK-550D och extern blixt Meike MK580. Blixten är en äldre variant av den vi nu har som heter Meike MK600.
Slutsatserna från serien utan keps står givetvis kvar, men med tillägget att kepsskärmen väldigt lätt ger en skugga i pannan eller till och med över ögonen. Ingen av bilderna är bra, och min vanliga favorit, att slå blixten i tak och väggar, ger en kraftig skugga över en väldigt stor del av ansiktet. Om man har möjlighet till det kan det gå att få bort en del av effekten genom att lägga en reflexskärm nedanför ansiktet som reflekterar upp en del ljus i ansiktet.
 |
| Inbyggd blixt. Tagen i liggande format, beskuren. |
 |
| Inbyggd blixt med diffusor Tagen i liggande format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike Mk-580 Tagen i liggande format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike Mk-580 med diffusor Tagen i liggande format, beskuren. |
|
| Extern blixt Meike Mk-580 med den inbyggda reflektionsskivan Tagen i liggande format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike Mk-580 med softbox Tagen i liggande format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike Mk-580 riktad uppåt bakåt, med tak och väggar som diffusor Tagen i liggande format, beskuren. |
onsdag 19 november 2014
Blixttest, del 1
Att testa olika saker hemma i lugn och ro är ofta både roligt och avkopplande, men samtidigt kan det vara riktigt lärorikt. Häromdagen tog jag fram min ansiktsmodell igen för att testa olika varianter av blixtljus. Jag började med bara modellen för att sedan lägga till en keps för att höja svårighetsnivån. Resultaten kommer att presenteras här i tre omgångar.
Kameran som användes var en Canon EOS 550D med batterigrepp Meike MK-550D och extern blixt Meike MK580. Blixten är en äldre variant av den vi nu har som heter Meike MK600
Sammanfattningsvis kan man säga om resultatet att om man slår blixten rakt på så spelar det ingen roll om det är den inbyggda eller en extern, man får en skarp skugga med tydlig svärta på bakgrunden ändå. Diffusorn till den inbyggda blixten gör större skillnad på resultatet än vad motsvarande till den externa blixten gör, troligen mycket tack vare sin knottriga yta. Softboxen ger ett fint ljus i ansiktet men en ganska tydlig skugga. Användbar om man inte har en bakgrund nära modellen. Bäst resultat uppnåddes med den inbyggda reflektionsskivan och när väggar och tak användes som reflektor.
Kameran som användes var en Canon EOS 550D med batterigrepp Meike MK-550D och extern blixt Meike MK580. Blixten är en äldre variant av den vi nu har som heter Meike MK600
Sammanfattningsvis kan man säga om resultatet att om man slår blixten rakt på så spelar det ingen roll om det är den inbyggda eller en extern, man får en skarp skugga med tydlig svärta på bakgrunden ändå. Diffusorn till den inbyggda blixten gör större skillnad på resultatet än vad motsvarande till den externa blixten gör, troligen mycket tack vare sin knottriga yta. Softboxen ger ett fint ljus i ansiktet men en ganska tydlig skugga. Användbar om man inte har en bakgrund nära modellen. Bäst resultat uppnåddes med den inbyggda reflektionsskivan och när väggar och tak användes som reflektor.
 |
| Inbyggd blixt. Tagen i liggande format, beskuren. |
 |
| Inbyggd blixt med diffusor Tagen i liggande format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike MK580 Tagen i liggande format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike MK580 med diffusor Tagen i liggande format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike MK580 med den inbyggda reflektionsskivan Tagen i liggande format, beskuren. |
 |
| Extern blixt Meike MK580 med softbox Tagen i liggande format, beskuren. |
|
| Extern blixt Meike MK580 riktad uppåt bakåt, med tak och väggar som diffusor Tagen i liggande format, beskuren. |
torsdag 24 april 2014
Fotografera ungdomsfotboll
En av de vanligaste frågorna jag får från vänner och kollegor är om jag har några tips när de ska fotografera när sonen eller dottern spelar fotboll eller innebandy inomhus. "Bilderna blir ju bara suddiga trots att jag har stora kameran med mig!"
Jo, det finns några tips att komma med. Det första vi ska inse är att det ÄR en utmanande miljö. Ljuset i inomhushallar för idrott är inte jättebra för fotografering, men det är det vi har att röra oss med så det är bara att förlika sig med förutsättningarna.
Det första vi ska titta på är optiken. Att över huvud taget få bilder som är skarpa med så kallade superzoomobjektiv i konsumentklassen är jättesvårt. Det är exempelvis Tamron och Sigma 18-200 och liknande, som ofta har bländarvärden på 3.5-6.3. 6.3 i teleläget är inte bra, det är till och med dåligt. Så har du ett bättre objektiv så skulle jag hellre satsa på att använda det. Både Canon och Nikon har fasta 50mm/f1.8 till överkomliga priser. Canons kostar ca 1000 kr och kan prestera riktigt bra. Har du tillgång till en normalzoom med 2.8 i hela registret så är det jättebra. Exempel på sådana är Tamron 17-50/2.8, som finns både med och utan bildstabilisering (VC).
Det andra vi ska göra är att lämna gröna rutan-inställningen på kameran. Och den ska vi aldrig återvända till. Om vi ska fotografera i krävande miljöer så måste vi hjälpa kameran med inställningar, den kan inte klara det själv. Aldrig. Mer. Grön. Ruta.
Istället för gröna rutan så vrider vi över väljarratten i A eller Av-läget, beroende på kameramärke. A betyder Aperture, bländare, och Av-läget fungerar så att vi väljer en bländare och ett ISO-värde, och sedan väljer kameran själv en slutartid som passar för att göra en korrekt exponering.
Att välja vilken bländare vi ska använda är lätt, vi ska nämligen ha en så stor bländare som det bara går. Hur stor, det bestämmer ditt objektiv. Ju dyrare objektiv desto större bländare. Det som är lite klurigt med bländaren är att den har ett omvänt förhållande mot bländarvärdet, så f2.8 är en större bländare än vad f8 är. Rulla på väljarratten på din kamera tills du ser att du valt ett så lågt bländarvärde som möjligt. Om du har en optik som heter t ex 18-55/f3.5-5.6, har den i 18mm-läget och ställer in den på f3.5, så kommer du att se att bländarvärdet ändras när du zoomar in. Det är på grund av att den optiken har olika maximal bländare beroende på var du befinner dig i zoomregistret. 18-55/f3.5-5.6 betyder f3.5 vid 18mm och f5.6 vid 55mm. Testa och se, förstå hur det fungerar.
Nästa steg är att välja ett ISO-värde. ISO är motsvarigheten till ljuskänsligheten på filmen som användes förr. Då valde man film efter hur mycket ljus man hade, 50 ASA eller 100 ASA för utomhusbruk och 400 ASA för inomhusbilder. Idag behöver vi inte välja en hel film eller serie bilder utan kan ställa in kameran för varje bild om vi vill. Ju högre ISO-värde man ställer in, desto kortare blir slutartiden. Korta slutartider var det vi ville uppnå med det här för att undvika att bilderna på barnen blir sådär förargligt suddiga. Men varför då inte ställa in det högsta på en gång? Jo, ju högre ISO-värde desto mer brus får man i bilderna. Så även här får man prova sig fram. ISO 1600 är idag inga problem på en någorlunda modern kamera, ISO 3200 ger oftast också acceptabla resultat. När man börjar röra sig upp mot ISO 6400 eller till och med ISO 12800 så börjar bilderna i många kameror att bli rejält brusiga. Börja med att ställa in kameran på ISO 1600 och prova.
Så, nu har vi alltså ställt kameran i Av-läget, dragit ner bländarvärdet till f3.5 och ställt ISO på 1600. Vi provar några bilder och ser att det ändå blir suddigt. Vad göra? Det första vi ska göra då är att dra ner exponeringskompensationen lite, ca 2/3 till 1 steg. Exponerings-kompensationen gör bilden ljusare (+) eller mörkare (-) och om vi drar ner den på minus så kommer slutartiden att minska. En aning för mörk bild går att ljusa upp lite i efterhand, medan en suddig bild är hopplöst förlorad. Om du ser att det inte räcker så får du dra upp ISO-värdet lite till. Börja med ISO 3200. Räcker det inte? Då får du dra upp lite till, men vara väl medveten om att bilderna kan komma att bli brusiga och kräva lite efterbehandling.
Lycka till!
/Fotofyndet
Jo, det finns några tips att komma med. Det första vi ska inse är att det ÄR en utmanande miljö. Ljuset i inomhushallar för idrott är inte jättebra för fotografering, men det är det vi har att röra oss med så det är bara att förlika sig med förutsättningarna.
Det första vi ska titta på är optiken. Att över huvud taget få bilder som är skarpa med så kallade superzoomobjektiv i konsumentklassen är jättesvårt. Det är exempelvis Tamron och Sigma 18-200 och liknande, som ofta har bländarvärden på 3.5-6.3. 6.3 i teleläget är inte bra, det är till och med dåligt. Så har du ett bättre objektiv så skulle jag hellre satsa på att använda det. Både Canon och Nikon har fasta 50mm/f1.8 till överkomliga priser. Canons kostar ca 1000 kr och kan prestera riktigt bra. Har du tillgång till en normalzoom med 2.8 i hela registret så är det jättebra. Exempel på sådana är Tamron 17-50/2.8, som finns både med och utan bildstabilisering (VC).
Det andra vi ska göra är att lämna gröna rutan-inställningen på kameran. Och den ska vi aldrig återvända till. Om vi ska fotografera i krävande miljöer så måste vi hjälpa kameran med inställningar, den kan inte klara det själv. Aldrig. Mer. Grön. Ruta.Istället för gröna rutan så vrider vi över väljarratten i A eller Av-läget, beroende på kameramärke. A betyder Aperture, bländare, och Av-läget fungerar så att vi väljer en bländare och ett ISO-värde, och sedan väljer kameran själv en slutartid som passar för att göra en korrekt exponering.
Att välja vilken bländare vi ska använda är lätt, vi ska nämligen ha en så stor bländare som det bara går. Hur stor, det bestämmer ditt objektiv. Ju dyrare objektiv desto större bländare. Det som är lite klurigt med bländaren är att den har ett omvänt förhållande mot bländarvärdet, så f2.8 är en större bländare än vad f8 är. Rulla på väljarratten på din kamera tills du ser att du valt ett så lågt bländarvärde som möjligt. Om du har en optik som heter t ex 18-55/f3.5-5.6, har den i 18mm-läget och ställer in den på f3.5, så kommer du att se att bländarvärdet ändras när du zoomar in. Det är på grund av att den optiken har olika maximal bländare beroende på var du befinner dig i zoomregistret. 18-55/f3.5-5.6 betyder f3.5 vid 18mm och f5.6 vid 55mm. Testa och se, förstå hur det fungerar.
Nästa steg är att välja ett ISO-värde. ISO är motsvarigheten till ljuskänsligheten på filmen som användes förr. Då valde man film efter hur mycket ljus man hade, 50 ASA eller 100 ASA för utomhusbruk och 400 ASA för inomhusbilder. Idag behöver vi inte välja en hel film eller serie bilder utan kan ställa in kameran för varje bild om vi vill. Ju högre ISO-värde man ställer in, desto kortare blir slutartiden. Korta slutartider var det vi ville uppnå med det här för att undvika att bilderna på barnen blir sådär förargligt suddiga. Men varför då inte ställa in det högsta på en gång? Jo, ju högre ISO-värde desto mer brus får man i bilderna. Så även här får man prova sig fram. ISO 1600 är idag inga problem på en någorlunda modern kamera, ISO 3200 ger oftast också acceptabla resultat. När man börjar röra sig upp mot ISO 6400 eller till och med ISO 12800 så börjar bilderna i många kameror att bli rejält brusiga. Börja med att ställa in kameran på ISO 1600 och prova.
 |
| Exempelbild från skolfotbollen på sonens skola, med acceptabel skärpa. |
Lycka till!
/Fotofyndet
onsdag 31 juli 2013
AE-låsning, vad är det för en knapp?
Förra veckan pratade vi om autofokusen och några tips om hur man ställer in och använder den på bästa sätt. Idag ska vi prata om en annan knapp som har med samma sak att göra och som tyvärr är sprasamt använd på många kameror. Den kallas för AE-Lock eller AE-låsning och används för att låsa exponering och/eller autofokus. Exempel på användning är när du vill ta en porträttbild av någon som står på en strand. Du vill ha den vackra solnedgången med på den ena sidan av personen, som då inte hamnar i mitten. Kameran vill i allmänhet både exponera och fokusera på det som är i mitten, och om exponeringen görs med solnedgången som grund så kommer inte personen i porträttet att bli ens i närheten av rätt exponerad.
Man kan då använda AE-låsningsfunktionen. På mina Canon-kameror så är det en stjärna som symbol ovanför knappen, på Nikon står det ofta AE-L AF-L på knappen. Nikons variant är då klart mycket bättre, då man förstår att det rör sig om Auto Exposure Lock och Auto Focus Lock. I exempelfallet ovan siktar man då på sitt huvudmotiv, personen, trycker ned knappen halvvägs varvid kameran exponerar och fokuserar. Tryck in AE-L-knappen och komponera om bilden som du vill ha den, i det här fallet genom att vrida den i sidled så att solnedgången kommer med i bakgrunden. Knapptrycket gör då att kamerans exponering och fokusering är låsta, och ändras inte när du vrider på kameran trots att ljusförhållandena i bilden ändras.
Ett annat tillfälle när knappen är bra är ett som jag själv blev påmind om för inte så längesedan. När jag var på resan i Finland tänkte jag göra ett enkelt panorama för att visa hur området kring lodgen såg ut. Jag ställde mig på ett bra ställe och tog ett antal bilder. När jag kom hem och skulle sätta ihop dem till ett panorama så insåg jag att exponeringen förändrats pga att olika mycket av en sjö kommit med i bilden, vilket påverkade ljuset. Det blev åtskilligt med fix och trix i bildredigeringsprogrammet innan det blev ett ok resultat. Bra blev det inte. Om jag istället hållit AE-L-knappen intryckt hela tiden så hade alla bilderna tagits med samma exponering och sett likadana ut. Man får dock tänka på att om det blir alltför stora förändringar i ljuset så riskerar partier i bilden att bli utfrätta eller utsvärtade.
I många kameror kan man i menyinställningarna välja hur den här knappen ska fungera i detalj, om den ska styra både exponering och fokusering, bara exponering eller bara fokusering. På vissa modeller finns någon fler kombination också, som t ex att den bara gäller autofokus när man trycker, men båda om man håller in.
Man kan då använda AE-låsningsfunktionen. På mina Canon-kameror så är det en stjärna som symbol ovanför knappen, på Nikon står det ofta AE-L AF-L på knappen. Nikons variant är då klart mycket bättre, då man förstår att det rör sig om Auto Exposure Lock och Auto Focus Lock. I exempelfallet ovan siktar man då på sitt huvudmotiv, personen, trycker ned knappen halvvägs varvid kameran exponerar och fokuserar. Tryck in AE-L-knappen och komponera om bilden som du vill ha den, i det här fallet genom att vrida den i sidled så att solnedgången kommer med i bakgrunden. Knapptrycket gör då att kamerans exponering och fokusering är låsta, och ändras inte när du vrider på kameran trots att ljusförhållandena i bilden ändras.
Ett annat tillfälle när knappen är bra är ett som jag själv blev påmind om för inte så längesedan. När jag var på resan i Finland tänkte jag göra ett enkelt panorama för att visa hur området kring lodgen såg ut. Jag ställde mig på ett bra ställe och tog ett antal bilder. När jag kom hem och skulle sätta ihop dem till ett panorama så insåg jag att exponeringen förändrats pga att olika mycket av en sjö kommit med i bilden, vilket påverkade ljuset. Det blev åtskilligt med fix och trix i bildredigeringsprogrammet innan det blev ett ok resultat. Bra blev det inte. Om jag istället hållit AE-L-knappen intryckt hela tiden så hade alla bilderna tagits med samma exponering och sett likadana ut. Man får dock tänka på att om det blir alltför stora förändringar i ljuset så riskerar partier i bilden att bli utfrätta eller utsvärtade.
I många kameror kan man i menyinställningarna välja hur den här knappen ska fungera i detalj, om den ska styra både exponering och fokusering, bara exponering eller bara fokusering. På vissa modeller finns någon fler kombination också, som t ex att den bara gäller autofokus när man trycker, men båda om man håller in.
 |
| AE-L-knapp på Nikon (D40) och Canon (EOS 450D) |
onsdag 24 juli 2013
Tips om autofokus
Att behärska fokuseringen på sin kamera är A och O för att få bra bilder med bra skärpa. I de allra flesta fall är det ju så att man vill att huvudmotivet ska vara i god skärpa, medan det varierar med tillfälle och personlig smak om man vill att omgivning och bakgrund ska vara suddig eller i skärpa den också.
Autofokusens lägen
Det första vi ska göra är att förstå skillnaden mellan kamerans olika inställningar för autofokus. Det finns vanligen minst två olika inställningar för autofokusen, ofta tre. Dessa är på en Canon-kamera av modernt snitt:One-Shot AF – autofokus för en bild. För att ta ny fokus måste du släppa upp knappen och trycka ned den igen.
AI Servo AF – spårning av motiv som rör sig. Användbart på bilar, djur, sport, mm där man hela tiden har motiv som rör sig.
AI Focus AF – väljer automatiskt mellan One-Shot AF och AI Servo AF, beroende på hur kameran uppfattar att motivet rör sig.
Till detta kommer även det manuella läget M. Valet mellan autofokus (AF eller A) och manuell fokus ställs i allmänhet in på objektivet, medan autofokusinställningen sitter i kamerahuset.
Själv använder jag One-Shot eller AI Servo. Att låta kameran välja, som i AI Focus, tycker jag är riskabelt då kameran endast kan gissa sig till vad jag fotograferar och hur jag vill att slutresultatet ska bli.
Kontrastlösa motiv
Det kamerans autofokus gör är att den söker efter kontraster i motivet, som kan hjälpa den att bestämma hur långt bort motivet finns. Det kan vara bra att tänka på om man fotograferar kontrastlösa motiv. Då kan det vara bra att ställa kameran på One-Shot, sikta på en del av motivet som har kontraster och sedan, med avtryckarknappen fortfarande halvvägs nere, rikta om kameran så att man får kompositionen som man vill ha den.Mörker och dålig optik
När kameran söker efter kontraster i motivet så görs det genom att den "tittar ut" genom objektivet. Detta bländas då ner helt för att ljuset ska bli så bra som möjligt. Så om du ska ta en bild med bländare 18 med ditt objektiv som har största bländare 4, så bländas objektivet ned till 4 när autofokusen tittar ut, och återgår till 18 när bilden tas. Det vanliga är att kameran behöver optik med f5.6 för att kunna fungera på ett tillfredsställande sätt.Om man har optik med lite mindre största bländare, tex ett teleobjektiv EF 300/4L IS USM, och till denna använder en 2x telekonverter (eller extender) så gör telekonvertern att man tappar två hela bländarsteg i ljus. Kombinationen med det objektivet och en telekonverter ger med två förlorade steg 4-5.6-8, f8 och kommer alltså att innebära att du får manuell fokus. För att behålla din autofokus tillsammans med en 2x telekonverter måste ditt objektiv vara på f2.8 eller bättre. En 1.4x telekonverter gör att du tappar ett bländarsteg. Se vår härledning av bländarstorlekar här, då detta även är anledningen till förstoringen 1.4 och 2 på telekonverters.
Använda manuell fokus
Att använda den manuella fokuseringen såklart svårare och kräver lite träning. Men det kan finnas tillfällen när du kan tjäna på att använda den. Ett exempel på det är om det är mörkt ute och du ska fotografera ett motiv som rör sig, på ett avstånd som du känner till. Det kan till exempel vara fyrverkerier på nyårsafton. Då vet du att fyrverkerierna är på så långt avstånd att du kan ställa fokus på oändligheten, och att det troligen blir bra fokus. Risken om du använder autofokusen är att kameran har svårt att hitta något att ställa fokus på, och söker ett par gånger fram och tillbaka för att till slut ge upp. Under den tiden, 1-2 sekunder, kan ditt motiv ha försvunnit.Hoppas att detta rätade ut några frågetecken kring autofokus.
Christer Hägglund
torsdag 11 juli 2013
Att undvika oskärpa
För det allra mesta är det så att man vill att bilderna man tar ska vara skarpa. Det finns undandtag, men vilka dessa är och anledningarna till dem kan vi återkomma till en annan gång. Man väljer att sätta skärpan någonstans på sitt motiv, och där och i allmänhet även i området runt omkring, vill man att det ska vara skärpa. Ibland kan det dock vara svårt att få till, om till exempel ljuset inte räcker till riktigt och man är lite för långt ifrån för att den inbyggda kamerablixten ska ge någon annan hjälp än att lura dig till lugn. Detta gäller speciellt om man använder ljussvaga optiker som de som följer med i kit till systemkameror i instegs- och mellanklass. Dessa brukar i folkmun kallas just kitoptik eller kitobjektiv.
Vad man man då göra för att bättra på oddsen för att få en skarp bild? Ja, en hel del faktiskt. Det första du måste göra, om du gud förbjude inte redan gjort det, är att bestämma dig för att ta kommandot över kameran. Det är DU som vet hur resultatet ska bli, inte kameran, därför måste du bestämma över den.
Det första du ska se till är att ha EN fokuspunkt aktiv. Många kameror har ett läge där alla fokuspunkter är aktiva och kameran räknar då ut ett genomsnittsvärde i avstånd till motivet i alla dessa punkter. Det innebär att fokusplanet, genomsnittsvärdet, inte alls behöver ligga på ditt motiv utan kan lika gärna hamna 5 m bakom. Välj med fördel den punkten som ligger i mitten och använd den tills du ser behovet av att byta.
Det andra du ska göra är att tänka på vilket ISO-värde du har. Om det är mörkt ute så måste du upp i ISO-värde. Vissa kameror dras med problem med brus, flammighet, i mörka partier på bilderna när man drar upp ISO-värdet, men det får man helt enkelt acceptera. Om man vill efterbehandla sina bilder så går det oftast bra att minska ned bruset, men att rädda en oskarp bild är i princip omöjligt. En solig dag använder du ISO 100, en skuggig kväll kanske ISO 400 och börjar det bli mörkare så kan du få gå upp till ISO 1600 eller kanske till och med ISO 3200. Står valet mellan att få en bild eller vara utan så kanske ISO 6400 eller 12 800 också är ett alternativ. Prova dig fram.
I vissa fall vill man ha ett kort skärpedjup i sina bilder, t ex vid porträtt. Andra gånger vill man ha ett långt skärpedjup, t ex vid landskapsfotografering. Kameran vet ju, av förklarliga skäl, inte vad det är du tar bild på, därför så kör den lite mittemellan för att passa så mycket som möjligt. Därför är det viktigt att du lämnar gröna rutan-inställningen eller P-läget och väljer Av eller A istället. Det är bländarprioriterad tidsautomatik. Du väljer då en bländare och ett ISO-värde, och kameran väljer en slutartid som passar. Ett högt ISO-värde och en litet bländarvärde ger en kort slutartid.
Det sista man kan göra är att underexponera sina bilder lite. Det finns en inställning som heter exponeringskompensation, där man kan välja att göra sina bilder lite ljusare eller lite mörkare än vad kameran normalt sett skulle vilja, i en skala +2 till -2, ibland mer i steg om 1/3. På så sätt kan man minska ned slutartiden lite ytterligare.
Om inte dessa åtgärder räcker så kan du prova med att sätta kameran på ett stativ. Det hjälper såklart bara om motivet är stillastående, och annars är det till att börja fundera på att uppgradera objektivparken :)
Lycka till där ute i mörkret!
/Fotofyndet
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
lördag 18 maj 2013
Konstiga bländarsteg
De flesta fotografer har någon gång funderat över varför bländarstegen är så konstiga. Varför inte 1, 2, 3 osv, eller något annat logiskt. 1.4, 2, 2.8 osv låter ju helskumt.
Om du vill kan du roa dig med Excel eller annat liknande kalkylprogram i det här fallet. I en kolumn skriver du
1
1,4
2
2,8
osv, så långt du vill. I nästa kolumn skriver du en formel. Om vi antar att siffran 1 i det här fallet står i cell A2, så blir formeln,
=(A2/2)^2*PI()
Cirkelns area bestäms ju som bekant av formeln A=r^2*PI
Kopiera formeln nedåt. Jämför areorna. Vad ser du? Precis, för varje bländarsteg så ökar arean till det dubbla. Det innebär att om du vill kompensera en dubbelt så stor area på bländaren och behålla samma exponering så får du använda en hälften så lång slutartid.
Där har du härledningen av de konstiga bländartalen!
/Fotofyndet
Om du vill kan du roa dig med Excel eller annat liknande kalkylprogram i det här fallet. I en kolumn skriver du
1
1,4
2
2,8
osv, så långt du vill. I nästa kolumn skriver du en formel. Om vi antar att siffran 1 i det här fallet står i cell A2, så blir formeln,
=(A2/2)^2*PI()
Cirkelns area bestäms ju som bekant av formeln A=r^2*PI
Kopiera formeln nedåt. Jämför areorna. Vad ser du? Precis, för varje bländarsteg så ökar arean till det dubbla. Det innebär att om du vill kompensera en dubbelt så stor area på bländaren och behålla samma exponering så får du använda en hälften så lång slutartid.
Där har du härledningen av de konstiga bländartalen!
/Fotofyndet
söndag 16 december 2012
Decembertips: Så fotograferar du nyårsfyrverkerierna
Nyårsfyrverkerierna kan vara en riktig höjdpunkt på året, om man bor på rätt ställe och har skjutglada grannar. Att ta lite bilder av fyrverkerierna är ganska lockande, men det är tyvärr inte det enklaste. Det är inget som kamerans automatik klarar av utan här krävs det lite hantverk. Men var inte orolig, med ett par tillbehör till hjälp och några tips på vägen så är det inte svårt.
Det första man behöver är ett kamerastativ. Det är mörkt ute vid tolvslaget och slutartiderna kommer att bli långa, så det blir en helt oacceptabel skakningsoskärpa om du inte har stativ. Lägg därtill risken för att du fryser och att du kanske ska ha ett glas i handen att skåla i, så inser du snart att kamerastativet behövs.
Det andra du behöver är en trådutlösare. Den behöver du för att inte överföra vibrationer till kameran när du trycker av. Eftersom vi kommer att använda oss av sk bulb-inställning så blir det dessutom två tryck på knappen för varje bild, mer om det nedan.
Se till att kamerabatteriet är fulladdat, kylan gör att kameran drar mycket ström. Ha varma kläder på dig, det blir snabbt kallt.
Var du ska placera dig för att se bra vet du bäst själv. En plats lite på höjden med utsikt över stadens eller ortens centrala delar kan väl vara ett generellt tips. Själv var jag i Sundsvall vid förra nyåret och fick se en fantastisk föreställning.
Så, då är vi framme vid själva inställningarna. Som jag sa så är detta inget som kamerans automatik klarar av. Anledningen är ganska enkel. När vi trycker av är himlen helt svart, och det är ju bara du som vet att den snart kommer att lysas upp, inte kameran. Därför slår vi över till läge M, manuellt. Ställ in en lagom bländare, börja med t ex bl 8.
Vrid slutartiden uppåt tills du når bulb-läget. Bulb-läget innebär att slutaren är öppen tills att du släpper knappen, eller trycker in den igen, det är lite olika på olika kameror. Det är här som utförandet av din trådutlösare spelar roll. Det är jättebra om avtryckarknappen är låsbar då slutartiderna kan bli ganska långa.
Nu är det dags för tolvslag och dags att trycka av. Börja med att trycka ned knappen när en raket skjuts upp, håll den nedtryckt tills att den smällt i luften. Prova ett par gånger. Experimentera, blir bilden för ljus, välj en mindre bländare.
Lycka till!
Kameratillbehör för nyårsfotografer
Det första man behöver är ett kamerastativ. Det är mörkt ute vid tolvslaget och slutartiderna kommer att bli långa, så det blir en helt oacceptabel skakningsoskärpa om du inte har stativ. Lägg därtill risken för att du fryser och att du kanske ska ha ett glas i handen att skåla i, så inser du snart att kamerastativet behövs.
Det andra du behöver är en trådutlösare. Den behöver du för att inte överföra vibrationer till kameran när du trycker av. Eftersom vi kommer att använda oss av sk bulb-inställning så blir det dessutom två tryck på knappen för varje bild, mer om det nedan.
Se till att kamerabatteriet är fulladdat, kylan gör att kameran drar mycket ström. Ha varma kläder på dig, det blir snabbt kallt.
Var du ska placera dig för att se bra vet du bäst själv. En plats lite på höjden med utsikt över stadens eller ortens centrala delar kan väl vara ett generellt tips. Själv var jag i Sundsvall vid förra nyåret och fick se en fantastisk föreställning.
Så, då är vi framme vid själva inställningarna. Som jag sa så är detta inget som kamerans automatik klarar av. Anledningen är ganska enkel. När vi trycker av är himlen helt svart, och det är ju bara du som vet att den snart kommer att lysas upp, inte kameran. Därför slår vi över till läge M, manuellt. Ställ in en lagom bländare, börja med t ex bl 8.
Vrid slutartiden uppåt tills du når bulb-läget. Bulb-läget innebär att slutaren är öppen tills att du släpper knappen, eller trycker in den igen, det är lite olika på olika kameror. Det är här som utförandet av din trådutlösare spelar roll. Det är jättebra om avtryckarknappen är låsbar då slutartiderna kan bli ganska långa.
Nu är det dags för tolvslag och dags att trycka av. Börja med att trycka ned knappen när en raket skjuts upp, håll den nedtryckt tills att den smällt i luften. Prova ett par gånger. Experimentera, blir bilden för ljus, välj en mindre bländare.
Lycka till!
Kameratillbehör för nyårsfotografer
fredag 3 februari 2012
Tema: Att förbättra sina blixtbilder - Del 3, Extern blixt
I del 1 så tittade vi lite på den inbyggda blixtens för- och nackdelar och i del 2 förbättrade vi dess funktion med en diffusor eller bouncer. I det här avsnittet ska vi titta lite närmare på nästa steg, nämligen att förse kameran med en extern blixt.
En av den inbyggda blixtens fördelar är ju att den är "gratis", den är inbyggd i kameran och följer med. Den är alltid med och den väger så att säga inget extra. I förra delen tittade vi på en diffusor som är ett billigt sätt att förbättra ljuset. Den är lätt och går att plocka ihop så den tar liten plats i kameraväskan, men det är ändå en pryl till som ska kommas ihåg. En extern blixt är i förhållande till kameran stor och tung, den är dyr (700-4200 kr) och den kräver extra batterier. Varför använder man då en sån? Helt enkelt därför att den ger möjlighet till stor frihet och fantastiska resultat.
Några av den externa blixtens fördelar är att den bygger en del på höjden, vilket innebär att risken för röda ögon minskar avsevärt, då blixten kommer långt från objektivets centrum. Huvudet är på de flesta typer vrid- och tiltbart, så att man kan rikta blixten åt det håll, både i sidled och i höjdled, som är bäst just för tillfället utan att flytta sig. En annan av huvudfördelarna är effekten. Blixtens effekt brukar anges som ett ledtal (se sv. Wikipedia för en definition). Ledtalet på den inbyggda blixten var i vårt exempel i del 1 13, vid ISO100. För en extern blixt är det vanligt med ledtal på ända upptill 55. Ytterligare en fördel är den frihet man får i placeringen av blixten. Många blixtar går att styra trådlöst med kameran, andra styrs med slavblixtutlösare via radioöverföring och ytterligare en annan variant är att låta den externa blixten vara slav, där man tänder den med den inbyggda blixten. Man kan även använda en TTL-kabel för att flytta ut blixten från kamerans position. Det är en kabel där alla data från kameran överförs till blixten, och man får därmed bibehållen TTL-automatik på sin blixt. Kablarna finns i längder från ca 1m till upp till 10m.
Vi har tidigare tittat på några exempelbilder. Vi ska titta på dessa igen, och lägger nu till en bild som är tagen med extern blixt.
Bild 1 - är tagen med den inbyggda blixten, i stående format. Detta är vanligt när man vill ta porträtt på människor. En kraftigt svärtad skugga med skarpa kanter framträder.
Bild 2 - är tagen med den inbyggda blixten med en diffusor, i stående format. Skuggan är klart mindre framträdande, svagare och mindre skarpa kanter.
Bild 3 - är tagen med en extern blixt, i liggande format. Blixten riktades upp uppåt/bakåt för att använda rummets ljusa väggar och tak som bouncer.
I mångt och mycket är det den personliga smaken som säger vilken bild som är bäst, men jag tror många håller med mig om att bild 3 är den som är bäst av dessa tre. Både när man ser till skuggan på väggen, men även hudtonerna och att ljuset gör att ansiktet blir mer tredimensionellt. Hur nådde jag då fram till det här resultatet? Jag använde fortfarande samma kamera och objektiv, Canon EOS 450D med ett Tamron 17-50/2.8, samt extern blixt YongNuo YN-468. Rummet jag befann mig i hade ljusa väggar och vitt tak, vilket är bra förutsättningar för att få fint blixtljus. Om man då riktar blixten uppåt/bakåt använder man rummet som en jättestor bouncer. När man får stor volym i ljuset så framträder objektet på ungefär samma sätt som det mänskliga ögat ser det. Om man inte har möjligheten att slå blixten i taket, om man tex är utomhus, så är det ett bra tips att använda en diffusor eller bouncer även på den externa blixten. Många blixtar har också en vit skiva som man kan dra ut. Om man vinklar upp blixten ca 45 grader och drar ut skivan så fungerar den ganska bra som bouncer.
Fotofyndet, blixttillbehör och kameratillbehör
En av den inbyggda blixtens fördelar är ju att den är "gratis", den är inbyggd i kameran och följer med. Den är alltid med och den väger så att säga inget extra. I förra delen tittade vi på en diffusor som är ett billigt sätt att förbättra ljuset. Den är lätt och går att plocka ihop så den tar liten plats i kameraväskan, men det är ändå en pryl till som ska kommas ihåg. En extern blixt är i förhållande till kameran stor och tung, den är dyr (700-4200 kr) och den kräver extra batterier. Varför använder man då en sån? Helt enkelt därför att den ger möjlighet till stor frihet och fantastiska resultat.
Några av den externa blixtens fördelar är att den bygger en del på höjden, vilket innebär att risken för röda ögon minskar avsevärt, då blixten kommer långt från objektivets centrum. Huvudet är på de flesta typer vrid- och tiltbart, så att man kan rikta blixten åt det håll, både i sidled och i höjdled, som är bäst just för tillfället utan att flytta sig. En annan av huvudfördelarna är effekten. Blixtens effekt brukar anges som ett ledtal (se sv. Wikipedia för en definition). Ledtalet på den inbyggda blixten var i vårt exempel i del 1 13, vid ISO100. För en extern blixt är det vanligt med ledtal på ända upptill 55. Ytterligare en fördel är den frihet man får i placeringen av blixten. Många blixtar går att styra trådlöst med kameran, andra styrs med slavblixtutlösare via radioöverföring och ytterligare en annan variant är att låta den externa blixten vara slav, där man tänder den med den inbyggda blixten. Man kan även använda en TTL-kabel för att flytta ut blixten från kamerans position. Det är en kabel där alla data från kameran överförs till blixten, och man får därmed bibehållen TTL-automatik på sin blixt. Kablarna finns i längder från ca 1m till upp till 10m.
Vi har tidigare tittat på några exempelbilder. Vi ska titta på dessa igen, och lägger nu till en bild som är tagen med extern blixt.
Bild 1 - är tagen med den inbyggda blixten, i stående format. Detta är vanligt när man vill ta porträtt på människor. En kraftigt svärtad skugga med skarpa kanter framträder.
Bild 2 - är tagen med den inbyggda blixten med en diffusor, i stående format. Skuggan är klart mindre framträdande, svagare och mindre skarpa kanter.
Bild 3 - är tagen med en extern blixt, i liggande format. Blixten riktades upp uppåt/bakåt för att använda rummets ljusa väggar och tak som bouncer.
I mångt och mycket är det den personliga smaken som säger vilken bild som är bäst, men jag tror många håller med mig om att bild 3 är den som är bäst av dessa tre. Både när man ser till skuggan på väggen, men även hudtonerna och att ljuset gör att ansiktet blir mer tredimensionellt. Hur nådde jag då fram till det här resultatet? Jag använde fortfarande samma kamera och objektiv, Canon EOS 450D med ett Tamron 17-50/2.8, samt extern blixt YongNuo YN-468. Rummet jag befann mig i hade ljusa väggar och vitt tak, vilket är bra förutsättningar för att få fint blixtljus. Om man då riktar blixten uppåt/bakåt använder man rummet som en jättestor bouncer. När man får stor volym i ljuset så framträder objektet på ungefär samma sätt som det mänskliga ögat ser det. Om man inte har möjligheten att slå blixten i taket, om man tex är utomhus, så är det ett bra tips att använda en diffusor eller bouncer även på den externa blixten. Många blixtar har också en vit skiva som man kan dra ut. Om man vinklar upp blixten ca 45 grader och drar ut skivan så fungerar den ganska bra som bouncer.
Fotofyndet, blixttillbehör och kameratillbehör
måndag 30 januari 2012
Tema: Att förbättra sina blixtbilder - Del 2, Att använda en diffusor
Som vi konstaterade i del 1 så har den inbyggda blixten sina begränsningar. För att avhjälpa en del av de effekter som den kan ge så kan man som vi nämnde använda en diffusor, diffuser, bouncer eller puffer. Kärt barn har många namn. Den är enkelt uttryckt en halvt genomskinlig, knottrig plastskiva som man sätter framför blixten. Ljuset lämnar alltid skivan vinkelrätt från där det kommer ut, vilket innebär att ljuset bryts genom de sfäriska knottrorna på framsidan och sprids åt alla håll.
Diffusorn monteras i kamerans blixtsko och på det sättet sitter den stadigt. Men hur mycket förbättrar den blixtljuset? Blir det någon skillnad. Ja, helt klart blir det skillnad. Vi tittar och jämför med vår exempelbild från del 1.
Den första bilden är tagen med den inbyggda blixten utan någon diffusor, och den andra bilden är tagen med diffusor. För övrigt är förhållandena identiska. Man ser tydligt att skuggan har minskat i svärta, men även att de skarpa kanterna försvunnit. Även hudtonerna kommer bättre till sin rätt på bild 2. Ett klart bättre slutresultat.
Vi har alltså nu med ganska små och enkla medel förbättrat blixtljuset. I nästa del kommer vi att titta lite på vad man kan göra för att ytterligare förbättra resultatet.
Fotofyndet, blixttillbehören som gör dina bilder
 |
| Canon EOS350D med monterad diffusor. |
Diffusorn monteras i kamerans blixtsko och på det sättet sitter den stadigt. Men hur mycket förbättrar den blixtljuset? Blir det någon skillnad. Ja, helt klart blir det skillnad. Vi tittar och jämför med vår exempelbild från del 1.
Den första bilden är tagen med den inbyggda blixten utan någon diffusor, och den andra bilden är tagen med diffusor. För övrigt är förhållandena identiska. Man ser tydligt att skuggan har minskat i svärta, men även att de skarpa kanterna försvunnit. Även hudtonerna kommer bättre till sin rätt på bild 2. Ett klart bättre slutresultat.
Vi har alltså nu med ganska små och enkla medel förbättrat blixtljuset. I nästa del kommer vi att titta lite på vad man kan göra för att ytterligare förbättra resultatet.
Fotofyndet, blixttillbehören som gör dina bilder
fredag 27 januari 2012
Tema: Att förbättra sina blixtbilder - Del 1, Inledning & den inbyggda blixten
I Sverige är det, som vi alla känner till, mörkt under en stor del av året. Under denna tid måste vi i många fall tillsätta konstgjort ljus för att kunna ta våra bilder. Ett sätt att tillsätta ljus är att använda en blixt.
Wikipedia, Kamerablixt:
Fotoblixt eller blixtlampa är en ljuskälla särskilt avsedd för fotografering. De ger extra ljus vid mörka förhållanden, fryser snabba rörelser och lättar upp kontrastrika bilder. Fotoblixtar finns i ett antal utföranden. Vissa mycket enkla, andra inbjuder till kreativ fotografering och blixtteknik.
De flesta kameror idag har en inbyggd blixt. Blixten har både för- och nackdelar.
Vi börjar med fördelarna:
Nackdelarna är dock flera:
Vad kan man då göra för att förbättra sina blixtbilder? De allra flesta systemkameror har en blixtsko, eller tillbehörssko som det också kallas, där man kan montera en extern blixt som förbättrar ljuset kraftigt. Man kan också välja att diffusera ljuset, alltså låta ljuset gå genom någon form av halvgenomskinligt material som sprider ljuset i många olika riktningar. Som en åtgärd att ytterligare uppnå bättre resultat kan man använda en extern blixt i kombination med en reflexskärm, som belyser skuggsidan av ansiktet.
I nästa del kommer vi att titta på det enklaste och billigaste sättet att förbättra blixtljuset, att använda en diffusor. Därefter kommer vi att titta på att använda extern blixt.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
Wikipedia, Kamerablixt:
Fotoblixt eller blixtlampa är en ljuskälla särskilt avsedd för fotografering. De ger extra ljus vid mörka förhållanden, fryser snabba rörelser och lättar upp kontrastrika bilder. Fotoblixtar finns i ett antal utföranden. Vissa mycket enkla, andra inbjuder till kreativ fotografering och blixtteknik.
De flesta kameror idag har en inbyggd blixt. Blixten har både för- och nackdelar.
 |
| Inbyggd blixt på Canon EOS 550D |
Vi börjar med fördelarna:
- Den är alltid med. Den är inbyggd och den finns alltid när man behöver den.
- Den behöver inga extra batterier, har kameran batteri fungerar även blixten.
Nackdelarna är dock flera:
- Den är förhållandevis svag, på vår exempelkamera Canon EOS 550D är ledtalet 13. Detta att jämföra med en extern blixt, där ledtal från 33 upp till 58 är vanliga.
- Den sitter monterad så att ljuskällan hamnar ganska nära objektivets centrum, vilket innebär ganska stor risk för röda ögon vid porträttfotografering. Fenomenet uppstår när ljuset från blixten lyser upp blodkärlen i ögonbotten.
- Den går inte att rikta om för att påverka ljuset.
- Den ger ofta hårda och distinkta skuggor med skarpa kanter.
- I och med att allt ljus kommer från samma håll kommer olika mycket ljus att nå olika delar av motivet beroende på hur långt bort de är. Om vi tar ett porträtt som exempel så är näsan närmare än vad pannan eller öronen är. Därför är risken stor att dessa delar blir överexponerade eller utfrätta och att motivet upplevs som platt.
 |
| Exempelbild tagen med den inbyggda blixten. Tagen i stående format. |
Vad kan man då göra för att förbättra sina blixtbilder? De allra flesta systemkameror har en blixtsko, eller tillbehörssko som det också kallas, där man kan montera en extern blixt som förbättrar ljuset kraftigt. Man kan också välja att diffusera ljuset, alltså låta ljuset gå genom någon form av halvgenomskinligt material som sprider ljuset i många olika riktningar. Som en åtgärd att ytterligare uppnå bättre resultat kan man använda en extern blixt i kombination med en reflexskärm, som belyser skuggsidan av ansiktet.
I nästa del kommer vi att titta på det enklaste och billigaste sättet att förbättra blixtljuset, att använda en diffusor. Därefter kommer vi att titta på att använda extern blixt.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
söndag 11 december 2011
Tema: Objektiv - Del 7, Specialoptik
Förutom de olika typer av optik som vi har avhandlat under de senaste veckorna så finns det ett antal specialoptiker. Dessa har ofta väldigt smala användningsområden, men ger användaren möjligheter han eller hon inte hade haft annars. Serierna är små och priserna är höga.
Tilt-shift
Vårt första exempel blir Tilt-shift-optik. Som alla vet så kan kameran bara ställa in fokus på en punkt. Allt som är på samma avstånd från kameran och parallellt med sensorn blir då i fokus. Om man vill att fokusplanet ska ha en annan vinkel mot kameran får man använda en tilt-shift-optik och dess tilt-funktion. Man vrider då objektivet så att fokusplanet vinklas. Kan vara väldigt praktiskt om man till exempel vill ha bild på en lång byggnad, men av praktiska skäl inte kan stå vinkelrätt mot den.
Shift-funktionen hos objektivet går på den andra ledden, dvs vertikalt. Linjer som är parallella med fokusplanet upplevs som raka, medan linjer som går ifrån oss upplevs gå ihop. Alla som provat att fotografera en hög byggnad känner igen fenomenet, då byggnaden ser ut att vara smalare längst upp. Detta beror då på att avståndet till byggnadens högsta punkt är lägre än till marknivån, där kameran befinner sig. Här kommer tilt-shift-optikens andra funktion shift in. Genom att shifta, alltså förändra avståndet vertikalt i förhållande till sensorn förhindras effekten. Tilt-shift används av den anledningen ofta av arkitekter. Alla, framförallt äldre, tilt-shift-objektiv kan inte både tilta och shifta samtidigt. Exempel på moderna tilt-shift-objektiv är Canon TS-E 17/4 L, TS-E 24/3,5 L II och Nikon 24/3,5 D ED PC-E.
Tillbehör till Tilt-shift-objektiv är ovanliga, främst pga att frontlinsen ofta är väldigt konvex. Det omöjliggör användandet av filter och motljusskydd. Objektiven är förhållandevis korta och lätta, så något stativfäste behövs inte. Som vanligt gäller objektivlock (special, medföljer optiken) och bakre objektivlock om objektivet blir oanvänt ett tag.
Makroobjektiv
Makroobjektiv är en annan typ av specialoptik. Vissa objektiv har en makrofunktion men det vi ska prata lite om här är objektiv som enbart är till för makrofotografering, med förtoringsfaktor på 1:1 (lifesize) eller större. Dessa kännetecknas av en liten frontlins och finns i olika brännvidder. Brännvidden bestäms främst av användningsområdet för objektivet där man kan lite generellt säga:
45–65 mm — produktfotografering, små objekt som man kan komma nära
90–105 mm — insekter, blommor, små objekt som kräver ett bekvämt avstånd
150–200 mm — insekter och andra smådjur där långt avstånd är att föredra
Ett exempel på ett sådant makroobjektiv är Canon MP-E65/2.8 1-5x som kan ge hela 5x förstoring. Även här gäller att det är små serier och reletivt höga priser. Exempelobjektivet ovan kostar ca 10.000 kr.
Trots att frontlinsen är liten på makroobjektivet så har filtergängan ganska normal dimension, på MP-E65 är den tex 58 mm. Detta gör att man har ett fullt spektrum av kamerafilter att tillgå. Detsamma gäller objektivlock. Bakre objektivlock gälle som vanligt så fort man tar objektivet från kameran och bör alltid finnas ett eller ett par extra.
Fisheye
Extrema vidvinkelobjektiv, sk fisheye, betraktas av många också som en specialoptik. Den tar vi dock inte upp här, utan hänvisar till avsnittet om vidvinkelobjektiv, där vi även tog upp fisheye.
Med dessa tre typer av specialoptik så är vår serie om objektiv slut. Vi hoppas att ni som läst serien har tyckt att den har varit intressant. Har du missat någon del och vill se hela serien kan du klicka på länken Systemkamerakunskap. Vi återkommer efter jul med en ny serie inlägg i något ämne.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
Tilt-shift
Vårt första exempel blir Tilt-shift-optik. Som alla vet så kan kameran bara ställa in fokus på en punkt. Allt som är på samma avstånd från kameran och parallellt med sensorn blir då i fokus. Om man vill att fokusplanet ska ha en annan vinkel mot kameran får man använda en tilt-shift-optik och dess tilt-funktion. Man vrider då objektivet så att fokusplanet vinklas. Kan vara väldigt praktiskt om man till exempel vill ha bild på en lång byggnad, men av praktiska skäl inte kan stå vinkelrätt mot den.
Shift-funktionen hos objektivet går på den andra ledden, dvs vertikalt. Linjer som är parallella med fokusplanet upplevs som raka, medan linjer som går ifrån oss upplevs gå ihop. Alla som provat att fotografera en hög byggnad känner igen fenomenet, då byggnaden ser ut att vara smalare längst upp. Detta beror då på att avståndet till byggnadens högsta punkt är lägre än till marknivån, där kameran befinner sig. Här kommer tilt-shift-optikens andra funktion shift in. Genom att shifta, alltså förändra avståndet vertikalt i förhållande till sensorn förhindras effekten. Tilt-shift används av den anledningen ofta av arkitekter. Alla, framförallt äldre, tilt-shift-objektiv kan inte både tilta och shifta samtidigt. Exempel på moderna tilt-shift-objektiv är Canon TS-E 17/4 L, TS-E 24/3,5 L II och Nikon 24/3,5 D ED PC-E.
Tillbehör till Tilt-shift-objektiv är ovanliga, främst pga att frontlinsen ofta är väldigt konvex. Det omöjliggör användandet av filter och motljusskydd. Objektiven är förhållandevis korta och lätta, så något stativfäste behövs inte. Som vanligt gäller objektivlock (special, medföljer optiken) och bakre objektivlock om objektivet blir oanvänt ett tag.
Makroobjektiv
Makroobjektiv är en annan typ av specialoptik. Vissa objektiv har en makrofunktion men det vi ska prata lite om här är objektiv som enbart är till för makrofotografering, med förtoringsfaktor på 1:1 (lifesize) eller större. Dessa kännetecknas av en liten frontlins och finns i olika brännvidder. Brännvidden bestäms främst av användningsområdet för objektivet där man kan lite generellt säga:
45–65 mm — produktfotografering, små objekt som man kan komma nära
90–105 mm — insekter, blommor, små objekt som kräver ett bekvämt avstånd
150–200 mm — insekter och andra smådjur där långt avstånd är att föredra
Ett exempel på ett sådant makroobjektiv är Canon MP-E65/2.8 1-5x som kan ge hela 5x förstoring. Även här gäller att det är små serier och reletivt höga priser. Exempelobjektivet ovan kostar ca 10.000 kr.
Trots att frontlinsen är liten på makroobjektivet så har filtergängan ganska normal dimension, på MP-E65 är den tex 58 mm. Detta gör att man har ett fullt spektrum av kamerafilter att tillgå. Detsamma gäller objektivlock. Bakre objektivlock gälle som vanligt så fort man tar objektivet från kameran och bör alltid finnas ett eller ett par extra.
Fisheye
Extrema vidvinkelobjektiv, sk fisheye, betraktas av många också som en specialoptik. Den tar vi dock inte upp här, utan hänvisar till avsnittet om vidvinkelobjektiv, där vi även tog upp fisheye.
Med dessa tre typer av specialoptik så är vår serie om objektiv slut. Vi hoppas att ni som läst serien har tyckt att den har varit intressant. Har du missat någon del och vill se hela serien kan du klicka på länken Systemkamerakunskap. Vi återkommer efter jul med en ny serie inlägg i något ämne.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
söndag 27 november 2011
Tema: Objektiv - Del 6, superzoomobjektiv
Superzoomar är en ganska ny företeelse. De första dök upp för några år sedan i och med att de digitala systemkamerorna gjordes tillgängliga för en större massa. Nu efter några år kan man säga att det blivit något av en branschstandard med brännvidderna 18-200 och 28-300mm. Just zoomomfånget är det som givit dessa objektiv sina namn, då de går från vidvinkel till tele i ett och samma objektiv.
Själv ser jag superzoomarna främst som ett reseobjektiv. Om du ska åka på en utlandsresa och vill ha din systemkamera med dig, så kanske du inte vill ha hela din objektivflora med dig och byta från normalzoom till teleobjektiv i dammiga miljöer. Det är då superzoomen är som mest praktisk, då den kan sitta på hela tiden och ge dig allt i ett. Vad är då haken? Varför är inte alla objektiv av den här typen? Främst så blir bildkvaliteten oftast lite sämre i den här klassen, tex är problem med kromatisk aberration vanliga (ljus med olika våglängd bryts olika mycket). Dessutom är bländaromfånget stort, 3.5-5.6 och 3.5-6.3 är vanligt. Detta innebär att det är svårt att använda dem med manuella exponeringsinställningar. Det är även svårt att använda dem i teleläget i ljussvaga miljöer, då slutartiderna tenderar bli ganska långa vid f6.3.
Sammanfattningsvis så är superzoomar absolut en objektivtyp som har sin plats, men man bör veta om dess begränsningar när man köper det. Priserna börjar vid 1.900:- (Tamron AF 18-200/3,5-6,3 XR Di II) och går upp mot 25.000:- (Canon EF 28-300/3,5-5,6 L IS USM).
På tillbehörssidan till superzoomar så är det som vi tipsat om till tidigare typer UV-filter för att skydda frontlinsen, objektivlock och bakre objektivlock om objektivet ska förvaras en tid. Motljusskydd ingår till de flesta objektiv av den här typen, men om det inte gör det eller om man tappat bort det så bör man skaffa ett för att undvika att ströljus stör bilden.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
Själv ser jag superzoomarna främst som ett reseobjektiv. Om du ska åka på en utlandsresa och vill ha din systemkamera med dig, så kanske du inte vill ha hela din objektivflora med dig och byta från normalzoom till teleobjektiv i dammiga miljöer. Det är då superzoomen är som mest praktisk, då den kan sitta på hela tiden och ge dig allt i ett. Vad är då haken? Varför är inte alla objektiv av den här typen? Främst så blir bildkvaliteten oftast lite sämre i den här klassen, tex är problem med kromatisk aberration vanliga (ljus med olika våglängd bryts olika mycket). Dessutom är bländaromfånget stort, 3.5-5.6 och 3.5-6.3 är vanligt. Detta innebär att det är svårt att använda dem med manuella exponeringsinställningar. Det är även svårt att använda dem i teleläget i ljussvaga miljöer, då slutartiderna tenderar bli ganska långa vid f6.3.
Sammanfattningsvis så är superzoomar absolut en objektivtyp som har sin plats, men man bör veta om dess begränsningar när man köper det. Priserna börjar vid 1.900:- (Tamron AF 18-200/3,5-6,3 XR Di II) och går upp mot 25.000:- (Canon EF 28-300/3,5-5,6 L IS USM).
På tillbehörssidan till superzoomar så är det som vi tipsat om till tidigare typer UV-filter för att skydda frontlinsen, objektivlock och bakre objektivlock om objektivet ska förvaras en tid. Motljusskydd ingår till de flesta objektiv av den här typen, men om det inte gör det eller om man tappat bort det så bör man skaffa ett för att undvika att ströljus stör bilden.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
söndag 20 november 2011
Tema: Objektiv - Del 5, Teleobjektiv och telezoomobjektiv
Teleobjektiv är på många sätt den intressantaste objektivtypen. Typen har en brännvid som är längre än normalobjektivet och en snäv bildvinkel. Teleobjektiv används mycket inom sportfotografering och naturfotografering, främst vilda djur. Detta pga att man av förklarliga skäl inte kan komma nära i dessa situationer. Jag tror varken att spelarna i fotbollsallsvenskan eller en björnhona med ungar skulle uppskatta en fotograf med vidvinkelobjektiv mitt ibland dem. Brännvidderna skiljer kraftigt, från ett kort tele som kan vara 85mm eller 100mm, till de extrema på 800mm och ibland högre.
En telezoom arbetar i helt eller till största delen i teleområdet. Det finns en mängd olika varianter, och de objektiv som har allra störst zoomområde tänkte vi bryta ut till ett eget av snitt som heter Superzoom. Några vanliga telezoomar är Tamron AF 70-300/4-5,6 Di LD som är ett ganska vanligt första teleobjektiv, och Canon EF 70-200/4L USM. Den senare har den uppenbara fördelen att ha samma bländare i hela zoomomfånget vilket gör det klart bättre i dåligt ljus och för den som vill köra med manuella inställningar. Priset skiljer sig dock en del, 1590:- för Tamron och 5795:- för Canon.
För att få bra bildkvalitet i ett tele- eller telezoomobjektiv ställs höga krav på linserna. Ju högre ljusstyrka på objektivet, desto större glaslinser. Stora, behandlade glaslinser är både tunga och dyra, så i och med att brännvidd och ljusstyrka ökar så ökar både vikt och pris drastiskt. Man bör därför tänka igenom vad man ska använda sitt teleobjektiv till i första hand och skaffa ett som passar bra till den användningen. Att köpa ett så långt och bra objektiv som möjligt kommer inte bara att gräva ett djupt hål i plånboken även att gräva i dina axlar när du har objektivet i ryggsäcken. En jämförelse vi gjort tidigare kan vara värd att upprepa:
Som exempel kan vi ta ett fast 400mm objektiv för Canon, som inom kort finns i tre olika ljusstyrkor.
Priserna är hämtade från en stor handlare 2011-10-22:
Canon EF 400/5.6 L USM, pris 12.990 kr, vikt 1250 g
Canon EF 400/4.0 DO IS USM, pris 66.975 kr, 1940 g (pris +416%, vikt +55%)
Canon EF 400/2,8 L IS II USM, pris 105.590 kr, 3850 g (pris +713%, vikt +208%)
Not: Det skiljer en del i funktion mellan dessa tre, men tabellen ger ändå en fingervisning om hur pris och vikt förändras med ljusstyrkan.
När det gäller tillbehör till teleobjektiv är det kanske viktigaste att skaffa ett stativfäste. Eftersom objektivet i många fall är mycket tyngre än kameran så vill man gärna fästa objektivet i stativet och låta kamerahuset hänga i objektivet, istället för tvärtom. Man måste då ha ett stativfäste som är avsett för objektivet. Dessutom som vi nämnt till tidigare typer UV-filter för att skydda frontlinsen vid användning, objektivlock och bakre objektivlock om objektivet blir oanvänt ett tag. Motljusskydd ingår till vissa objektiv, om det inte gör det så bör man skaffa ett för att undvika att ströljus stör bilden.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
 |
| Sigma 150-500/5-6,3 HSM DG APO @500mm med motljusskydd och stativfäste. |
En telezoom arbetar i helt eller till största delen i teleområdet. Det finns en mängd olika varianter, och de objektiv som har allra störst zoomområde tänkte vi bryta ut till ett eget av snitt som heter Superzoom. Några vanliga telezoomar är Tamron AF 70-300/4-5,6 Di LD som är ett ganska vanligt första teleobjektiv, och Canon EF 70-200/4L USM. Den senare har den uppenbara fördelen att ha samma bländare i hela zoomomfånget vilket gör det klart bättre i dåligt ljus och för den som vill köra med manuella inställningar. Priset skiljer sig dock en del, 1590:- för Tamron och 5795:- för Canon.
För att få bra bildkvalitet i ett tele- eller telezoomobjektiv ställs höga krav på linserna. Ju högre ljusstyrka på objektivet, desto större glaslinser. Stora, behandlade glaslinser är både tunga och dyra, så i och med att brännvidd och ljusstyrka ökar så ökar både vikt och pris drastiskt. Man bör därför tänka igenom vad man ska använda sitt teleobjektiv till i första hand och skaffa ett som passar bra till den användningen. Att köpa ett så långt och bra objektiv som möjligt kommer inte bara att gräva ett djupt hål i plånboken även att gräva i dina axlar när du har objektivet i ryggsäcken. En jämförelse vi gjort tidigare kan vara värd att upprepa:
Som exempel kan vi ta ett fast 400mm objektiv för Canon, som inom kort finns i tre olika ljusstyrkor.
Priserna är hämtade från en stor handlare 2011-10-22:
Canon EF 400/5.6 L USM, pris 12.990 kr, vikt 1250 g
Canon EF 400/4.0 DO IS USM, pris 66.975 kr, 1940 g (pris +416%, vikt +55%)
Canon EF 400/2,8 L IS II USM, pris 105.590 kr, 3850 g (pris +713%, vikt +208%)
Not: Det skiljer en del i funktion mellan dessa tre, men tabellen ger ändå en fingervisning om hur pris och vikt förändras med ljusstyrkan.
När det gäller tillbehör till teleobjektiv är det kanske viktigaste att skaffa ett stativfäste. Eftersom objektivet i många fall är mycket tyngre än kameran så vill man gärna fästa objektivet i stativet och låta kamerahuset hänga i objektivet, istället för tvärtom. Man måste då ha ett stativfäste som är avsett för objektivet. Dessutom som vi nämnt till tidigare typer UV-filter för att skydda frontlinsen vid användning, objektivlock och bakre objektivlock om objektivet blir oanvänt ett tag. Motljusskydd ingår till vissa objektiv, om det inte gör det så bör man skaffa ett för att undvika att ströljus stör bilden.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
söndag 13 november 2011
Tema: Objektiv - Del 4, Vidvinkelobjektiv och vidvinkelzoomar
Ett vidvinkelobjektiv har en brännvidd som är kortare än normalobjektivet. Det får därmed en stor bildvinkel och därav namnet vidvinkel. Objektivtypen har ett stort användningsområde inom bland annat arkitektur men främst inom landskapsfotografering. Även inom journalistiken har fasta vidvinklar använts med framgång. Under lång tid var en fast 35mm pressfotografernas favorit på småbildskameror (135-format) då dessa med sin breda bildvinkel gav en känsla av närvaro i bilden.
En vidvinkelzoom är ett zoomobjektiv som jobbar helt eller till största del i vidvinkelområdet. Vanliga zoomomfång är 11-16mm och 12-24mm till dagens APS-C-kameror. En vidvinkelzoom är ett mycket användbart objektiv som tillsammans med ett kamerastativ och en trådutlösare och en liten bländaröppning kan ge fantastiska landskapsbilder med ett vidsträckt skärpedjup och god detaljåtergivning.
En speciell typ av vidvinkelobjektiv är fiskögeobjektiv, eller fisheye som de heter på engelska. Det engelska uttrycket är även mycket vanligt i Sverige och vi använder därför det. Fisheye utvecklades för att fotografera moln och andra fenomen på himlen, och då kunna få med så mycket som möjligt gjordes bildvinkeln extremt vid. Idag finns bildvinklar upp till 220 grader, vilket innebär att objektivet "ser bakåt". Haken, men även en del av charmen, med fisheye är att bilden får en kraftig distorsion. Man kan jämföra bilden från ett fisheye med den man ser om man tittar in i en julgranskula eller annan blank sfär. Denna distorsion är inte lätt att korrigera, varken i objektivet eller vid efterbehandling, utan är en del av användandet av fisheye och helt enkelt något man får leva med.
Tillbehör man bör införskaffa till sitt vidvinkelobjektiv är UV-filter för att skydda frontlinsen vid användning, objektivlock och bakre objektivlock om man tänker förvara objektivet. Motljusskydd ingår till många objektiv, men om det inte gör det så bör man skaffa ett. Vissa av vidvinkelobjektiven har en frontlins som är extremt konvex, så man bör undersöka sitt objektiv innan man skaffar vissa tillbehör för att förvissa sig om att dessa passar.
I nästa avsnitt ska vi prata om vidvinkelobjektivets raka motsats, teleobjektiv med långa brännvidder.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
En vidvinkelzoom är ett zoomobjektiv som jobbar helt eller till största del i vidvinkelområdet. Vanliga zoomomfång är 11-16mm och 12-24mm till dagens APS-C-kameror. En vidvinkelzoom är ett mycket användbart objektiv som tillsammans med ett kamerastativ och en trådutlösare och en liten bländaröppning kan ge fantastiska landskapsbilder med ett vidsträckt skärpedjup och god detaljåtergivning.
En speciell typ av vidvinkelobjektiv är fiskögeobjektiv, eller fisheye som de heter på engelska. Det engelska uttrycket är även mycket vanligt i Sverige och vi använder därför det. Fisheye utvecklades för att fotografera moln och andra fenomen på himlen, och då kunna få med så mycket som möjligt gjordes bildvinkeln extremt vid. Idag finns bildvinklar upp till 220 grader, vilket innebär att objektivet "ser bakåt". Haken, men även en del av charmen, med fisheye är att bilden får en kraftig distorsion. Man kan jämföra bilden från ett fisheye med den man ser om man tittar in i en julgranskula eller annan blank sfär. Denna distorsion är inte lätt att korrigera, varken i objektivet eller vid efterbehandling, utan är en del av användandet av fisheye och helt enkelt något man får leva med.
Tillbehör man bör införskaffa till sitt vidvinkelobjektiv är UV-filter för att skydda frontlinsen vid användning, objektivlock och bakre objektivlock om man tänker förvara objektivet. Motljusskydd ingår till många objektiv, men om det inte gör det så bör man skaffa ett. Vissa av vidvinkelobjektiven har en frontlins som är extremt konvex, så man bör undersöka sitt objektiv innan man skaffar vissa tillbehör för att förvissa sig om att dessa passar.
I nästa avsnitt ska vi prata om vidvinkelobjektivets raka motsats, teleobjektiv med långa brännvidder.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
söndag 6 november 2011
Tema: Objektiv - Del 3, Normalobjektiv och normalzoom
Normalobjektiv är objektiv med en brännvidd som ger så naturligt perspektiv som möjligt. Brännvidden motsvarar på ett normalobjektiv diagonalen på den bild som projiceras på film eller sensor. Den bilden är då mycket lik den som det mänskliga ögat uppfattar och därav namnet normal. Vilken brännvidd som är normal skiljer sig således mellan olika system, från APS-C-sensorer som är vanlig på många moderna digitala systemkameror där normaloptik är 28 mm, på film i 135-format (24x36) eller digitalkameror med fullformatssensor där normal är 50mm, till storformatskameror med film där normaloptiken är hela 150mm.
Normalzoomen är ett zoomobjektiv som arbetar utifrån normalbrännvidden. Det har ett zoomområde som sträcker sig från en bit under normal (vidvinkel) till en bit över normal (tele). Vanliga normalzoomar i 135-format är 28-70 mm och i dagens APS-C-kameror är 18-55 mm det absolut vanligaste. En normalzoom får anses som ett måste i varje kameraryggsäck, och det ser man tydligt att tillverkarna håller med om då det av alla märken säljs klart flest kit med objektiv 18-55 mm.
Ett fast normalobjektiv kan vara användbart i vissa lägen. Både Canon och Nikon säljer ett stort antal av sina fasta 50 mm, även om dessa egentligen är ett mindre tele i APS-C formatet. Fördelen med att köpa en fast 50 mm är att man får mycket ljusstyrka för pengarna. Som jämförelse så får man betala ca 8.500 kr för en normalzoom med största bländare 2.8 (Canon EF-S 17-55/2,8 IS USM) medan man kommer undan med 995 kr för en fast 50 med största bländare på 1.8 (Canon EF 50/1,8 II) eller 3.500 kr för en med f1.4 (Canon EF 50/1,4 USM)! Båda dessa är utomordentligt fina porträttobjektiv och ger fotografen stor möjlighet att experimentera med skärpedjup och bokeh.
Tillbehör som är vanliga till objektiv i normalområdet är UV-filter, som bör sitta på varje objektiv som ett genomskinligt linsskydd. Objektivlock och bakre objektivlock om man vill förvara sitt objektiv en längre tid och vill undvika att smutsa ned UV-filter och få smuts på kontakter och linser. Ett motljusskydd är lämpligt och bör alltid användas, förutom vid fotografering med den inbyggda blixten då motljusskyddet kan skymma blixtljuset.
I nästa avsnitt ska vi prata om vidvinkelobjektiv.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
Normalzoomen är ett zoomobjektiv som arbetar utifrån normalbrännvidden. Det har ett zoomområde som sträcker sig från en bit under normal (vidvinkel) till en bit över normal (tele). Vanliga normalzoomar i 135-format är 28-70 mm och i dagens APS-C-kameror är 18-55 mm det absolut vanligaste. En normalzoom får anses som ett måste i varje kameraryggsäck, och det ser man tydligt att tillverkarna håller med om då det av alla märken säljs klart flest kit med objektiv 18-55 mm.
Ett fast normalobjektiv kan vara användbart i vissa lägen. Både Canon och Nikon säljer ett stort antal av sina fasta 50 mm, även om dessa egentligen är ett mindre tele i APS-C formatet. Fördelen med att köpa en fast 50 mm är att man får mycket ljusstyrka för pengarna. Som jämförelse så får man betala ca 8.500 kr för en normalzoom med största bländare 2.8 (Canon EF-S 17-55/2,8 IS USM) medan man kommer undan med 995 kr för en fast 50 med största bländare på 1.8 (Canon EF 50/1,8 II) eller 3.500 kr för en med f1.4 (Canon EF 50/1,4 USM)! Båda dessa är utomordentligt fina porträttobjektiv och ger fotografen stor möjlighet att experimentera med skärpedjup och bokeh.
Tillbehör som är vanliga till objektiv i normalområdet är UV-filter, som bör sitta på varje objektiv som ett genomskinligt linsskydd. Objektivlock och bakre objektivlock om man vill förvara sitt objektiv en längre tid och vill undvika att smutsa ned UV-filter och få smuts på kontakter och linser. Ett motljusskydd är lämpligt och bör alltid användas, förutom vid fotografering med den inbyggda blixten då motljusskyddet kan skymma blixtljuset.
I nästa avsnitt ska vi prata om vidvinkelobjektiv.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
torsdag 3 november 2011
Systemkamerakunskap: Exempelbilder
I tidigare avsnitt Varför styra över kameran och Kamerans olika lägen så gavs exemplet att man vill fotografera vatten i rörelse. Här nedan ses tre olika exempel på hur slutartiden använts för att styra hur vattnet uppfattas. Kameran som användes var Canon EOS 400D med EF-S 18-55 IS, handhållen vid ISO 100.
På bild 1 är slutartiden 1/100 och bländaren 7.1. Här har vattendropparna nästan stannat i rörelsen och man får inte känslan att vattnet rör sig.
På bild 2 är slutartiden 1/15 och bländaren 16. Här får man en tydligare känsla att vattnet rör sig men det syns fortfarande spegelbild i vattnet precis ovanför.
På bild 3 är slutartiden 1/6 och bländaren 29. Här är slutartiden blivit för lång för vad jag klarade av handhållet och vi har fått oskärpa i hela bilden. Det syns tydligt i det tidigare spegelblanka vattnet ovanför fallet.
I det här specifika fallet var det bild 2 som gav effekten jag var ute efter.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
På bild 1 är slutartiden 1/100 och bländaren 7.1. Här har vattendropparna nästan stannat i rörelsen och man får inte känslan att vattnet rör sig.
På bild 2 är slutartiden 1/15 och bländaren 16. Här får man en tydligare känsla att vattnet rör sig men det syns fortfarande spegelbild i vattnet precis ovanför.
På bild 3 är slutartiden 1/6 och bländaren 29. Här är slutartiden blivit för lång för vad jag klarade av handhållet och vi har fått oskärpa i hela bilden. Det syns tydligt i det tidigare spegelblanka vattnet ovanför fallet.
I det här specifika fallet var det bild 2 som gav effekten jag var ute efter.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
söndag 30 oktober 2011
Tema: Objektiv - Del 2, Huvudtyper
Som vi nämnde i del 1 så kommer vi att dela in objektiven i ett antal huvudtyper, nämligen
Normalobjektiv och normalzoomobjektiv
Vidvinkelobjektiv och vidvinkelzoomobjektiv
Teleobjektiv och telezoomobjektiv
Superzoom
Specialoptik (tiltshift, etc)
Normalobjektiv och normalzoomobjektiv
Normalobjektiv har traditionellt varit på 50mm, men i och med att dagens sensorer är mindre än bildrutan på filmen var så är normal numera ca 28mm. Normalzoomar var tidigare vanliga 28-70mm och idag är 18-55mm vanligast. Mer om härledningen av "normal" i det avsnittet.
Vidvinkelobjektiv och vidvinkelzoomobjektiv
Vidvinkelobjektiv är objektiv med en brännvidd som är mindre än normaloptik och stor bildvinkel. Tidningsfotografernas favoritobjektiv var tidigare en fast 35mm vidvinkel. Vanliga vidvinkelzoomar idag är 12-24mm och 11-16mm.
Teleobjektiv och telezoomobjektiv
Teleobjektiv avser objektiv med längre brännvidd än normal. Det finns idag fasta teleobjektiv från 85mm upp till 600mm och vissa fall ännu mer. Telezoomar är vanliga som tex 70-200mm, 70-300 och 150-500mm.
Superzoom
Benämningen superzoom är ganska ny och avser objektiv med ett extremt zoomomfång. Vanliga brännvidder är i vidvinkelläget 18 eller 28mm, och i teleläget 200 eller 300mm. Objektiven är mycket användbara som reseobjektiv när man vill ha ett enda objektiv med sig. Objektiven är dock en kompromiss och man får göra lite avkall på kvaliteten och får ett ganska stort bländaromfång, ofta 3.5-6.3 vilket gör dem svåra att använda vid manuell fotografering.
Specialoptik
Förutom dessa vanliga typer finns det en hel del specialoptik som vi kommer att nämna i ett eget avsnitt. Exempel på dessa är macroobjektiv och tiltshiftobjektiv.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
Normalobjektiv och normalzoomobjektiv
Vidvinkelobjektiv och vidvinkelzoomobjektiv
Teleobjektiv och telezoomobjektiv
Superzoom
Specialoptik (tiltshift, etc)
Normalobjektiv och normalzoomobjektiv
Normalobjektiv har traditionellt varit på 50mm, men i och med att dagens sensorer är mindre än bildrutan på filmen var så är normal numera ca 28mm. Normalzoomar var tidigare vanliga 28-70mm och idag är 18-55mm vanligast. Mer om härledningen av "normal" i det avsnittet.
Vidvinkelobjektiv och vidvinkelzoomobjektiv
Vidvinkelobjektiv är objektiv med en brännvidd som är mindre än normaloptik och stor bildvinkel. Tidningsfotografernas favoritobjektiv var tidigare en fast 35mm vidvinkel. Vanliga vidvinkelzoomar idag är 12-24mm och 11-16mm.
Teleobjektiv och telezoomobjektiv
Teleobjektiv avser objektiv med längre brännvidd än normal. Det finns idag fasta teleobjektiv från 85mm upp till 600mm och vissa fall ännu mer. Telezoomar är vanliga som tex 70-200mm, 70-300 och 150-500mm.
Superzoom
Benämningen superzoom är ganska ny och avser objektiv med ett extremt zoomomfång. Vanliga brännvidder är i vidvinkelläget 18 eller 28mm, och i teleläget 200 eller 300mm. Objektiven är mycket användbara som reseobjektiv när man vill ha ett enda objektiv med sig. Objektiven är dock en kompromiss och man får göra lite avkall på kvaliteten och får ett ganska stort bländaromfång, ofta 3.5-6.3 vilket gör dem svåra att använda vid manuell fotografering.
Specialoptik
Förutom dessa vanliga typer finns det en hel del specialoptik som vi kommer att nämna i ett eget avsnitt. Exempel på dessa är macroobjektiv och tiltshiftobjektiv.
Fotofyndet, kameratillbehör för den prismedvetne fotografen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
