Redan 1719 var ryssarnas galärer på plundringståg i Sverige. Landshövdingen i Västernorrland, som då hette Hugo Hamilton, hade vidtagit åtgärder som lyckats hålla Gästrikland, Medelpad och Ångermanlands kuster fria från de krigiska besökarna. Bland annat hade man gjort ett misslyckat försök att landstiga i Gävle. Året därpå lyckades man dock landstiga i Umeå, som plundrades och brändes. Sundsvall och resten av Medelpad skyddades vid denna tid av två kavallerikompanier från Åboland som låg förlagda vid kusten. Svårigheter att försörja kompanierna ledde till klagomål från lokalbefolkningen och 1720 drogs kompanierna bort. Man lämnade då ett reducerat kavallerikompani från Jämtland som enda skydd för området.
1721 siktades åter en galärflotta på väg norrut. Man beslutade sända major Johan Henrik Fieandt till Sundsvall för att organisera försvar i området. Till sin hjälp fick Fieandt 80 båtsmän från området, under befäl av kommendör Herman Wibbling, avdelningen om 80 ryttare från Jämtlands Kavallerikompani, och ett allmogeuppbåd om ca 150 man. Fieandt skrev efter striderna om besvikelsen över att endast 150 man av de 700-800 man han hade hoppats på kunnat uppbådas.
Katastrofen på Öjfjället, där 4.273 retirerande karoliner frös ihjäl, här visat på Armémuseum i Stockholm. Foto: Christer Hägglund |
Ryttarkompaniet från Jämtland var till ca en tredjedel veteraner från Armfelts tåg mot Norge, som överlevt katastrofen på Öjfjället, men större delen var nyrekryterade män utan erfarenhet. Efter att ryssarna landsatt trupper vid Mon söder om Sundsvalls centrum brändes både magasin och fartyg av svenskarna, för att inte falla i fiendens händer. Vid västra Stadsbron vid Åkroken, vid det som idag är Mittuniversitetet, lyckades den svenska truppen om 80 kavallerister, 80 båtsmän och 77 bönder hålla ryssarna stången under en kortare tid. När Fieandt hotade bli inringad beordrade han att man skulle dra sig tillbaka på vägen mot Jämtland, och intog ny stridsställning.
Området kring Åkroken, som idag är en del av Mittuniversitetet. Foto: Christer Hägglund |
Situationen visade sig helt ohanterbar och bönderna och båtsmännen flydde och lämnade Fieandt och de jämtländska kavalleristerna ensamma mot den ryska övermakten. Den ryska hären bestod då av 600 kosacker och 6870 man infanteri.
Efter ytterligare reträtt blev 22 man nedsablade på landsvägen vid Valla. Tio man lyckades ta sig igenom ryssarnas linjer och fly och tio blev krigsfångar och förda till S:t Petersburg tillsammans med kavallerikompaniets fana. Sundsvall brändes och endast kyrkan stod kvar efter branden.
Idag finns minnen från slaget om Selånger på olika ställen i Sundsvall. Vid bron över Selångersån vid Åkroken finns en minnessten med inskriptionen ”Johan Henrik Fieandt kämpade här mot härjande fiende den 25 maj 1721.” I stenen finns också en rysk kanonkula som hittades i området långt senare.
Minnesstenen över Johan Henrik Fieandt. Foto: Christer Hägglund |
Den ryska kanonkulan som återfanns 1850 vid Fjäl, sitter idag i monumentet vid Åkroken, Foto: Christer Hägglund |
En minnessten över de jämtländska karolinerna finns rest vid Selångers kyrkoruin, med inskriptionen "Till minne av de 22 jämtländska karoliner som stupade i Selånger i drabbning med rysk övermakt den 25 maj 1721".
Minnesskylten vid Selångers kyrkoruin, till minne av de jämtländska kavallerister som stupade vid slaget om Selånger. Foto: Christer Hägglund |
Vill man läsa en noggrannare redogörelse för striden så finns det att läsa i Det sista Karolinska slaget vid Sundsvall/Selånger år 1721
Om några dagar berättar vi mer om vad som hände när ryssen var här...
Härjningarna 1721
/Christer
Fint berättat och illustrerat! Ger en fördjupad förståelse när man släktforskar. Tusen tack för ett mycket inspirerande inlägg!
SvaraRadera