En löpares tankar i motlut

Som en del av er vet är jag, i alla fall periodvis, en ganska hängiven löpare. Jag har gjort två maraton, Stockholm 2013 och 2015, Lidingöloppet 2014, och närmare ett dussin halvmaraton. En fråga man får ibland från folk som inte springer är om man aldrig blir less. Och jo, det blir man. Man kan vara riktigt less och aldrig mer vilja ta ett löpsteg.

Men på något sätt så hittar man ett sätt att orka, och själv finner jag ofta den inspirationen i vetskapen om hur mycket jobb det var att ta sig dit man har nått. Vill jag tappa det här jag har jobbat för? Vill jag börja om från början? Jag äter mycket, fikar mycket, vill jag ge upp det för att inte riskera en kraftig viktuppgång om jag slutar träna? Svaren på de här frågorna blir oftast nej x 3.

Ett annat sätt är att springa stafetter. Som del i ett stafettlag känner man direkt att man inte vill svika sina kamrater med en dålig insats. Det är en sporre att träna som många som tränat lagidrotter kan vittna om.

Sedan erkänner jag också att när jag är som tröttast psykiskt, så har jag ett par ess i rockärmen. Jag lyssnar ofta på böcker eller poddar när jag springer. Om jag är trött så avstår jag det. Ibland lyssnar jag på musik, men ibland avstår jag det också. Och ibland så kan jag unna mig att vila från löpningen ett eller några pass. Om kroppen tycks säga ifrån, lyssna på den. Men lyssna inte för länge, för då är det kanske inte kroppen som talar utan latmasken.

Blev det motsägelsefullt? Hoppas inte det, för till syvende och sist så vet man ju att när man väl kommit ut så njuter man ju av den friska luften, tystnaden och den fysiska tröttheten.

/Christer

Laget efter genomförandet av Vasastafetten 2015
Övre raden fr v Mathias Hultdin, Jocke Hedlund, Jimmy Siltamäki,
Magnus Claesson, Johan Fällman, Niklas Eriksson
Främre radan fr v Tomas Almroth, Camilla Almroth, Christer Hägglund,
Patrik Persson