Årets Vasastafett

Det gick klart över förväntan för Fotofyndets lag i Vasastafetten den 22 augusti. Efter första sträckan växlade vi som 18:e lag. Efter det gick det lite upp och ner, mycket tack vare det extremt varma vädret som rådde under dagen. När vi nådde målet efter 7:07:45 var det som 24:e lag av 114 startande lag i herrklassen, eller på 53:e plats av 448 lag oavsett klass. Det ger ett snittempo på 4:45 över de 90 km.

Förutom stafetten går även klasserna Ultra 90 och Ultra 45, där löparna Ultra 90 springer hela vägen mellan Sälen och Mora, och där Ultra 45 startar i Evertsberg. I Ultra 90-klassen segrade fantastiske Jonas Buud, Mora, på den helt ofattbara tiden 5:45:08. Det ger ett snittempo på 3:50 min/km. En helt otrolig prestation. Buud slog regerande mästaren i 100 km-löpning med drygt 21 minuter.

Vi i Fotofyndets lag hoppas kunna ställa upp i stafettklassen även nästa år!

/Fotofyndet

Lagbild
Övre raden fr v Mathias Hultdin, Jocke Hedlund, Jimmy Siltamäki, Magnus Claesson,
Johan Fällman, Niklas Eriksson.
Främre raden fr v Tomas Almroth, Camilla Almroth, Christer Hägglund, Patrik Persson

Jag känner en järnman

Som en del av er som läser bloggen vet så tränar jag löpning. Jag springer någon eller några halvmaraton per år och har sprungit ett Stockholm Marathon. Min träningskompis genomförde i lördags tävlingen IronMan Kalmar. För er som inte känner till vad IronMan är för något så är det en triathlontävling där man simmar 3,9 km, cyklar 18 mil och springer 4,2 mil, dvs ett maraton. En riktig kämpainsats och min kompis lyckades dessutom med 9 min marginal komma under den tid han hade önskat.

Att genomföra en IronMan-tävling kräver målmedveten träning i flera år, med en riktigt seriös satsning under hela året innan tävlingen. Jag är full av beundran både för den målmedvetna träningen och tävlingens genomförande.

Målgången för 1391, Jon Hedlund

Friskvård!

Även det här året deltar Fotofyndet i en del friskvårdande arrangemang. Den 14 juni deltog vårt lag i Indalsledenloppet, en stafett mellan Bispgården i östra Jämtland och Bergeforsen i Medelpad. Sträckan är totalt 83 km och på bilden syns löparen som precis avslutar sträcka 2 mellan Thailändska paviljongen i Holmsta och Boda.

Växling

Foto: Lisa Sjödin

Fotofyndet, vi har kameratillbehör för alla

ASICS Stockholm Marathon: Loppet

I ett tidigare inlägg har jag skrivit lite om mina reflektioner angående arrangemanget runt ASICS Stockholm Marathon, dvs före och efter loppet. Nu tänkte jag berätta lite om vad jag tyckte om själva loppet.

Det var som sagt mitt första maraton någonsin och jag var självklart både förväntansfull och lite nervös. Hur skulle det gå? Räckte förberedelserna? Skulle det bli trångt?

Starten gick planenligt kl 12.00. Jag hade bestämt mig för att försöka följa de farthållare som deltar i loppet. Dessa har en tid som de garanterar att man är i mål före, och då kan man välja tider från 3:30 till 5:30. Jag valde 4:00. Farthållarna hade en färgad flagga i en liten ryggsäck, i mitt fall gul, och i början även en stor ballong som det stod tiden på. När startskottet gick så började folkmassan sakta röra sig längs Lidingövägen. Ganska långt med promenadsteg, men så småningom fick man ta första löpstegen i första maran. En ganska stor känsla som jag väntat länge på. Första varvet är 17 km och går från Lidingövägen vänster längs Valhallavägen och vidare höger förbi TV- och radiohusen. Därefter bär det av in mot centrum. Överallt folk som hejade och jublade. Jag hade hört en del om folkfesten, men jag blev ändå överaskad. Det  var verkligen folk överallt. Med jämna mellanrum var det dessutom band som spelade, sambagrupper som dansade, med mera. En riktig fest alltså. På olika ställen längs banan fanns även speakers, som informerade om läget för täten och berättade en del annat. Skönt även för oss löpare att få något annat än sin egen andning att lyssna till.

Förbi kungliga slottet och genom Slussen och ut på Söder Mälarstrand. Även här gott om publik som hejade på alla. Det var en av sakerna som överaskade mig mest, att folk verkligen hejade på alla löpare med entusiasm. Efter Söder Mälarstrand så var det dags för Västerbron, som bjuder på loppets största höjdskillnad. Det gick bra och vi svängde ned förbi Rålambshovsparken, längs Norr Mälarstrand och bort mot stadshuset. Här hade vi redan passerat flera vätskekontroller och toaletter för löpare som behövde uppsöka sådana. Fortfarande med pigga ben så bar det vidare längs Vasagatan, förbi centralen och vidare mot Torsgatan, Odengatan, Karlavägen och Sturegatan upp mot Stockholms Stadion. Med de pigga benen i behåll svängde vi in på Valhallavägen igen. Där lyckades jag se min far som tog ett par bilder i farten. Längs Valhallavägen var det dags att äta för första gången också, skalade halva bananer. Kladdigt men skönt att få nåt i magen.

Ner via Oxenstiernsgatan förbi TV och radio, men denna gång vänster längs Dag Hammarskjölds väg. Ut på Gärdet och där passerades halvmaratondistansen 21,1 km. Skönt att ha den passerad, nu kändes det ok att börja räkna nedåt. Regnet hade nu börjat tillta, men kändes ändå på hanterbar nivå. Vidare ut mot Djurgården, där vi passerade över Djurgårdsbrunnskanalen. Ute på Gärdet och Djurgården var det lite mindre publik, men den publik som fanns gjorde gott om ljud och hejade livligt på alla löpare. När man kom in mot Gröna Lund så började jag känna mig sliten. 27 km var tillryggalagda så det var ännu en bit kvar. Från Djurgårdsbron in på Strandvägen anslöt dragningen till den på första varvet. Kungsträdgården en andra gång och Kungliga slottet där jag såg en löpare bli inlastad i ambulans för transport i ilfart till något närliggande sjukhus. Hoppas att det gick bra för dig, vem du nu var!

Skeppsbron och Slussen passerades igen och längs Söder Mälarstrand så började jag känna mig mer och mer sliten. Osäkerheten om jag skulle orka följa med mina farthållare ända in i målet blev större och jag ömsom släppte, ömsom gav mig den på att hänga på. Jag fortsatte att äta och dricka det som bjöds efter vägen, det var både energybars, fler bananer och självklart massor av sportdryck. Västerbron på andra varvet hade sagts vara en riktig rysare, men där gick det riktigt bra och jag tog till och med in på min farthållare. När vi rundade Rålambshovsparken för andra gången så låg jag ganska tätt inpå honom. Vid Stadshuset bjöds det denna gång på varmt kaffe, vilket var gott men svårt att dricka fort. Jag tog i mig några munnar ur muggen och skyndade vidare. När vi nådde Torsgatan så hade regnet ökat ytterligare, och på Odengatan började krampkänningarna komma tätare än tidigare. Här någonstans fick jag släppa farthållaren, alltså med mindre än 3 km till målet. Sista biten längs Karlavägen och Sturegatan var riktigt, riktigt grymma men det gick. 4 timmar och 56 sekunder efter startskottet passerade jag under bågen i målet. Min nettotid blev 3 timmar, 57 minuter och 49 sekunder.

Det där med bruttotid och nettotid kan kräva sin förklaring. Bruttotiden är tiden som rullar på alla klockor längs vägen och den tid som gäller för eliten. Eftersom det är så många som startar så placeras startgrupperna längs Lidingövägen. När startskottet går har man flera hundra meter, för F-gruppen kanske till och med en kilometer, fram till startlinjen. Därför startar klockan när man passerar startlinjen. Den tiden man får då är tiden man har på maratondistansen 42 195 m.

Idag njuter jag av lite stumma ben och att ha ruggigt svårt att gå nedför trappor, men för övrigt mår jag riktigt bra. Ska försöka samla intrycken och fundera på vad nästa mål med min löpning blir. En sak är säker, något fler maraton blir det med all säkerhet!

Ett stort tack till alla funktionärer som gör det möjligt för oss att få komma till er och springa, och till all publik. Ni gör verkligen skillnad när man är trött!

Epic fail av arrangörerna till ASICS Stockholm Marathon

Igår gjorde jag mitt första maraton. Jag kommer ihåg när idén väcktes för tre år sedan om att jag skulle springa en mara som "40-årskris". Sprang en halvmara och kände mig döende. Hoppet dog nästan där och då, men jag fortsatte ändå och förra hösten när jag och en kompis körde det vi kallade "Lidingöloppet på hemmaplan", 31 km på asfalt längs en ganska kuperad sträckning, och det gick bra så kändes det att kanske, kanske ändå. På självaste nyårsafton gick jag ifrån nyårsfesten och bokade min plats. I mars gick jag på ett träningsprogram från www.jogg.se som skulle göra att jag klarade de 42 kilometrarna på 4 timmar.

Igår var det så dags. Jag tog med mig min far som co-driver och supporter på resan som startade i fredags. Från Sundsvall till Stockholm med bil, och det första vi möttes av var en fruktansvärd trafik. Vi satt nog totalt 2 timmar i köer. Hörde av infödda stockholmare att det även med deras mått var katastrof. Första anhalten var Östermalms IP för att hämta ut min nummerlapp. Jag var, eftersom jag inte hade något tidigare resultat, oseedad och placerad i startgrupp F, det vill säga den sista startgruppen.

Expo, utlämning av nummerlappar, information, shop och
liten utställning.

Jag hade tittat lite på nätet och sett att vissa löpare lyckats seeda upp sig med tidigare resultat och såg att mitt resultat från ICA-loppets halvmara borde räcka till grupp E, med lite tur kanske även grupp D. Min tid på halvmaran var ett fåtal sekunder över gränsen. På Östermalms IP var det tydligt skyltat var man skulle gå, och vad man skulle göra. Jag hämtade ut min nummerlapp och tog kontakt med informationen. På mindre än 2 min var jag uppflyttad från grupp F till grupp D. Otroligt smidigt och var man gick möttes man av trevliga och leende funktionärer. Efter att ha shoppat lite i ASICS shop och tittat lite i Expon, och även ätit lite pasta i pastapartyt var det så dags att uppsöka hotellet som låg i Västertorp.

Västertorp kan tyckas lite avsides för en norrlänning, men det var faktiskt av en anledning. Innan loppet så får man nämligen en parkeringslapp som medger gratis parkering på infartsparkeringarna i anslutning till tunnelbanestationer på olika håll. En av dessa parkeringar låg 200 m från tunnelbanestationen i Västertorp, och ytterligare ett par hundra meter från ett lämpligt hotell. Västertorpsstationen ligger dessutom längs tunnelbanans röda linje, som är samma linje som passerar stationen Stadion, vilket betyder att man slipper byta tåg på T-centralen och stöka på med sånt. Skönt för en bonnläpp från Norrland.

Gott om toaletter på Östermalms IP.

Morgonen på tävlingsdagen innebar en väl tilltagen frukost på hotellet, och sedan resa in till Östermalms IP igen. Även den här dagen välskyltat, gott om toaletter, gott om trevliga och leende funktionärer. Påsen man fått för att rymma det man behövde efter tävlingen var märkt och blev inlämnad på sitt ställe. Sedan fysisk och mental förberedelse.

Själva loppet gick så bra som det kunde. Första varvet var det i princip idealiskt väder. Varmt, men inte för varmt, molnigt och kom några regndroppar. På det andra varvets andra hälft blev det dock rejält med regn och man var som en blöt hund. Målgång med tiden 3.57.49, dvs under mitt mål på 4 timmar.

Hittills har allt varit väldigt positivt, så vän av ordning undrar kanske över rubriken? Jo, det är nämligen nu det börjar gå fel. Riktigt fel. Direkt efter målgång så fick man sin medalj, men utan att stanna slussades man vidare från målområdet ut genom den stora portalen ut till en avspärrad del av Lidingövägen. Det var inte så roligt, jag hade hoppats på att få stanna kvar och känna på atmosfären lite och få lyssna på speakern inne på stadion när efterföljande löpare gick i mål. Nu är jag ju en tänkande människa så jag har viss förståelse för att det skulle bli ganska trångt rätt fort. När tåget med löpare, som mest kändes som en kö med lägerfångar på väg från tåget till ett tyskt läger, nådde Östermalms IP igen så ösregnade det. Här skulle man göra sig av med chipet som man hade haft på skon för tidtagning, vilket gick riktigt smidigt.

Nästa station var utdelning av t-shirt och påse med lite mat att återhämta sig med. Här har vi ett jättefel till. Från höger var stationerna sorterade efter storlek på t-shirt. XXL, tre med L, en med M och en där S och XS delade. Själv skulle jag ha en medium och kön till M-stationen var vansinnigt lång, medan L och XL var helt tomma. Är det verkligen 3ggr så många maratonlöpare som drar L i t-shirt jämfört med M? Stående där i spöregnet började man självklart bli ganska kall. Därefter gick jag och hämtade ut min påse med kläder. Det gick snabbt och lätt, och jag gick med så raska steg som benen ville mot duschen.

Och det är nu jag vill börja kalla det EPIC FAIL. Den som gjorde planeringen för duschen får nog tänka om både en och två gånger till ett annat år. Dusch och omklädning var inrymt i ett långt tält. På långsidan nära den ena kortsidan fanns en ingång. Problem nr 1 var att denna även var utgång. Det tog ganska många minuter innan man ens kom in i tältet. Så kommer vi till problem nr 2, nämligen att på kortsidan närmast in- och utgång var duscharna placerade. Problem nr 3 var att duscharna var alldeles på tok för få och att kön till duschen helt spärrade av in- och utgång. Jag letade mig in i tältet och gick så långt in det bara gick att komma. Gjorde en överläggning med mig själv om att skippa duschningen, jag var blöt ända innanför skinnet pga hällregnet sista halvmilen, så det fick bli torkning och torra kläder och sedan ut i regnet igen. Vidare transport med tunnelbana till bilen i Västertorp och sedan hem till Bergeforsen igen. Där blev det en både lång och varm dusch.

Jag kan som sagt inte förstå hur allting före och under loppet kunde flyta så perfekt, medan det mesta efter loppet gick fel. Målet är att springa något fler maraton så vi får väl se om arrangemanget förbättras.

Mina reflektioner av själva löpningen, bansträckningen och publiken tänkte jag dela i ett annat inlägg. På det stora hela är jag nöjd i alla fall. 5445:e plats ger utrymme till förbättring ;)

Christer Hägglund
20617

Ingången till startgrupp D, leder upp till Lidingövägen.

Här är vi färdiga för start. Strax dags!

Starten har gått, här längs Valhallavägen.

Segraren, Shumi Gerbaba Eticha från Etiopien