Som vi tidigare berättat om genomförde en pilot i
Flygvapnet, Ingemar Wängström, i september 1949 en spaningsflygning mot mål i
norra Sovjetunionen. En flygning som kom att kallas "Den finska
flygningen" och som startade i Luleå. Det var varken den första eller
den sista spaningsflygningen som gjordes mot mål i länder tillhörande
Warsawapakten, främst Sovjetunionen, men av någon anledning den mest dokumenterade. Under 1948-50 genomfördes, förutom den finska
flygningen, sex spaningsföretag för vilka det finns både mål och datum i
arkiven, där de angivna målen lodfotograferades. Dessutom genomfördes ett
tiotal spaningsföretag över åtta mål, där både tidpunkt och metod är mer
osäker. En lodfotografering genomförs så att man flyger rakt ovanför målet och
den lodrätt monterade kameran tar bilder som blir exakta och detaljrika. En
sådan flygning kan av förklarliga skäl inte genomföras utan att kränka
luftrummet i det land vari målet ligger.
De sex målen som lodbildsfotograferades var:
Liepaja (Lettland), 1948-12-03
Ösel (Estland), 1949-05-05 och 49-05-18
Dagö (Estland), 1950-05-09
Ventspils (Lettland), 1950-09-22
Kolka (Lettland), 1950-09-25
Landet inom parentes anger tillhörighet efter 1991.
|
S31 Spitfire
Foto: Christer Hägglund |
Det tiotalet spaningsföretag som det finns ännu mer
knapphändiga uppgifter om kan till viss del vara sådana där spaningsflygplanet
flög längs territorialgränsen och med teleobjektiv fotograferade in över land.
Sådana fotografier blir ofta mindre detaljerade och det är svårare att utan
referens (dvs ett föremål med känd storlek) bedöma storleken på detaljer på
fotografierna. Fördelen med dem är då att man således inte behöver kränka
fientligt territorium. Orter som nämns för sådana spaningsföretag är: Gdynia (Polen), Swinemünde (Świnoujście, Polen), Kaliningrad (Ryssland), Svetlogorsk (Ryssland), Klaipėda (Litauen), Pävilosta (Lettland), Paldiski (Estland) och Pärnu (Estland).
Den här artikeln ska handla om två av de förstnämnda flygningarna och deras
mål, Liepaja den 3 december 1948 och Ventspils den 22 september 1950. Efter
andra världskriget var osäkerheten stor om hur världsbilden skulle förändras,
inte minst i Europa. Sovjetunionen hade under krigets slutskede ockuperat fd tyskockuperade
områden som Polen, Estland, Lettland och Litauen. Underrättelsebehovet var av
den anledningen helt omättligt vi den här tiden, och just Östersjökusten i
Baltikum var ett område där förändringen i hotbilden krävde uppföljning. Dessa
länder var därför prioriterade mål för spaningsflyget.
Senare forskning i ämnet har visat att det var en mycket
snäv krets människor som kände till att flygningar där andra länders territorialgräns kränktes ägde rum och målen för dem.
Det kan i flera fall ha varit så få som tre människor inblandade i själva
flygningen. Enligt Rolf Gustafssons undersökningar som presenteras i HPM
1993-05-04 är hans slutsats att ordergången gick från någon på Försvarsstaben
(Fst) till chefen för fjärde flygeskadern Birger Schyberg och direkt till
piloten Wängström.
Liepaja
Flygningen till Liepaja genomfördes den 3 december 1948 av
Ingemar Wängström, då löjtnant, i en S31 Spitfire. Liepaja ligger i Lettland,
östsydöst om Gotlands sydspets. Staden är mycket gammal och grundades redan
1253, då som en fiskeort. Det goda läget mot Östersjön gjorde att Ryssland 1893
placerade en örlogsbas i Liepaja, som man annekterat 1795. Den ryska
örlogsbasen var dock i bruk en kort period mellan åren 1906-1907. I och med
världskrigen steg stadens betydelse militärt, och den sovjetiska ockupationen
1940-41, 1945-91 ledde till omfattande utbyggnad av flottbasen Karosta. Under
denna tid var staden Liepaja helt sluten och det behövdes speciella skäl och
inresetillstånd för att komma in i staden. Som mest fanns det ca 28.000 militärer i Liepaja, bland annat tillhörande 14:e ubåtsflottiljen. Denna flottilj, som hade anropsnamn "Kompleks", bestod av totalt 16 ubåtar i Whiskey-, Golf- och Juliett-klasserna.
Ventspils
Staden Ventspils ligger i nordvästra Lettland och fick besök
av Wängström och hans Spitfire nästan 2 år efter Liepaja, den 22 september
1950. Även Ventspils är en gammal stad, grundad 1290 och med stadsprivilegier
1314 spelade den en viktig roll som handelsstad i Hansan. 1939 grundade Röda
armén en örlogsbas i staden, och hamnen fortsatte att spela stor roll. Under
den sovjetiska tiden byggdes en oljepipeline till hamnen, som blev en av de
viktigaste i Sovjetunionen för export av olja.
|
Douglas DC-3 i civilt utförande
Foto: Christer Hägglund |
Efter andra världskrigets slut byggde Sovjetunionen ut en
radarkedja längs hela Östersjökusten, ända till östra Tyskland. Ett par av
radarstationerna i kedjan var placerade just i städerna Ventspils, Liepaja och
Klaipeda i Lettland. Det var bland annat dessa stationer som vårt försvar,
eller Krigsmakten som det fortfarande hette då, ville kartlägga och
fotografera. Radaranläggningarna var vid den här tiden av typen P-3, med
NATO-beteckningen "Dumbo", vilka hade begränsad räckvidd och noggrannhet,
vilken kartlades i samverkansoperationer mellan jaktflyg, spaningsflyg och
signalspaningsflyg i FRA:s regi. Det kunde gå till så att ett svenskt jaktplan gjorde
ett skenanfall mot den baltiska kusten. När det sovjetiska gränsförsvaret såg
att ett främmande plan var på väg mot gränsen så tände man, i tron att man var
under ett skarpt angrepp, upp samtliga radarstationer längs Östersjön. Det låg
då ett FRA-plan på hög höjd på internationellt luftrum och spelade in och
identifierade radarsignalerna. Med hjälp av ett stort antal sådana operationer
kunde man kartlägga radartäckningen. Så kallade radarstötar användes av
Flygvapnet ända in på 1980-talet, och kanske används fortfarande.
|
En av Flygvapnets DC-3:or, TP79007. Fotograferad på
Flygvapenmuseum i Linköping.
Foto: Christer Hägglund |
Nedskjutningen av den svenska DC-3:an
|
Modell över TP79001, anpassad för signalspaning. Del av
utställningen på Flygvapenmuseum.
Foto: Christer Hägglund |
Radarstationen i Ventspils, som alltså fotograferades 1950,
kom att användas vid den uppmärksammade nedskjutningen av den svenska DC-3:a
som genomförde avancerad signalspaning mot den baltiska kusten och en sovjetisk
marinövning i Östersjön den 13 juni 1952. Möjligen användes även stationen i
Liepaja, då räckvidden för den radarn nådde de södra delarna av DC-3:ans
färdväg. Rapporterna från radarstationerna gick via den regionala
luftförsvarscentralen i Riga och vidare till luftförsvarscentralen i Minsk.
DC3:an upptäcktes kl 10.15 svensk tid av radarn i Ventspils och man följer det
i ungefär en timme, fram till kl 11.14. Kl 10.44 ger befälhavaren överste
Sjinkarenko startordern till en MiG-15 på startbanan på flygbasen i Tukums i
Lettland, kapten Osinskij, som startar två minuter senare och tar upp jakten på
det svenska planet. Kl 11.14 tappar radarn i Ventspils kontakten med både det
svenska och det sovjetiska planet, och när det sovjetiska återkommer igen kl 11.27
rapporterar kapten Osinskij samtidigt att det fientliga flygplanet brinner för fullt.
|
Vraket efter TP79001, som det visas idag på Flygvapenmuseum.
Foto: Christer Hägglund |
Efter det framgångsrika anfallet återvände inte Osinskij
till Tukums utan flög på order av överste Sjinkarenko till Rigas centrala
flygplats, där luftförsvarsområdets stab och överste Sjinkarenko fanns. Förutom nedskjutningen av ett Catalinaplan som sökte efter DC-3:an tre dagar senare var det tyst. Nästan 40 år av förnekanden, till början av 90-talet när de
första uppgifterna om nedskjutningen började komma i samband med att imperiet
började falla sönder.
|
Consolidated Catalina, Tp 47001. Flygplan av samma typ som det som sköts
ned av sovjetiska MiG-15 jaktplan tre dagar efter att DC-3:an försvann.
Fotograferad på Flygvapenmuseum.
Foto: Christer Hägglund |
Vad har nu allt detta med fotografering och spaningsflyg att
göra egentligen? Ja, det finns en del uppgifter, bland annat i analyserna av
radarsignaler i haveriutredningen, som kan tyda på att det fanns ett flygplan
till i luften samtidigt som DC-3:an. Det har antytts att planet kan ha varit
amerikanskt, USA nekar dock till detta. Andra teorier har varit att det ska ha
varit just ett svenskt spaningsflygplan som enligt metoden ovan skulle göra en
radarstöt som DC-3:an skulle spela in.
Den svenska inställningen är att nedskjutningen
var ett brott mot folkrätten då det var ett obeväpnat flygplan på
internationellt luftrum, ute på en utbildning i navigationsflygning. Idag vet
vi betydligt mer, flygplanet spionerade på Sovjet och hade så gjort många
gånger. Genom bland annat spionen Stig Wennerström hade den sovjetiska militära
underrättelsetjänsten GRU full koll på flygningarna som genomfördes, liksom att
materialet till stor del transporterades vidare till USA via Wiesbaden i
Västtyskland. Svenska spaningsflygplan liksom svenskt jaktflyg hade gjort
upprepade grova kränkningar av sovjetiskt luftrum för att kartlägga bland annat
luftförsvaret. I det dagsaktuella fallet fanns det dessutom en helt ny typ av
fartygsburen radar under utprovning på den pågående marinövningen, som Sovjetunionen inte ville att NATO skulle få kännedom om.
Det var otvivelaktigt fel att skjuta ned det svenska planet,
men samtidigt får man ha en viss förståelse för att våra oavbrutna kränkningar
till slut blev för mycket. Och som sagt så kom två av målen för löjtnant
Wängströms vågade spaningsfotograferingsflygningar, radarstationerna i
Ventspils och Liepaja, att användas i den attack som kom att gäcka oss i över
50 år, tills dess att vraket återfanns i juni 2003 och vi fick svar på vad som hände med en del av besättningen. Men var finns de fyra FRA-männen...?
|
Bild från Flygvapenmuseums gamla utställning, med MiG-15 i förgrunden
och TP79 DC-3 i bakgrunden. Dvs en omvänd uppställning mot det som
skedde i luften under nedskjutningen.
Foto: Christer Hägglund |
Källor:
Försvarsmakten/LUTAB, Teknisk utredningsrapport över haveri med Tp 79 nr 001 (2007), 2007-07-25
Rolf Gustafsson, Öv 1., Speciell spaningsflygverksamhet 1948 - 1950, HPM 1993-05-04
Walter Jonsson, Övlt, Anteckningar efter samtal med Ekneborg och Wängström, PM 1992-03-23
Wikipedia, information om Klaipeda, Ventspils och den sovjetiska Östersjöflottan
Mikael Holmström, Den hemliga alliansen, kap "Inträngningar i underrättelsesyfte - svenskt ubåtskrig mot Sovjet"
Förkortningar:
Öv 1, överste av första graden
Övlt, överstelöjtnant
PM, promemoria
HPM, hemlig promemoria