Händelsen den 14 maj 1944:
Flygplan: S 16A
Typ: Caproni Ca-313
Flygvapennummer: 3335
Tillhörande: Kungl. Södermanlands Flygflottilj, F 11, Nyköping
Skador: Totalhaveri, nedskjuten av tysk Messerschmitt Bf 109
Besättning:
Furir Jens Aarup Reiman, vpl flygförare
Löjtnant Erik Gustav Albin Eriksson, flygspanare
Korpral P.I. Ringström, flygsignalist
Vpl Bengt Karlsson, flygskytt
Under eftermiddagen den 14 maj startade 3335 från Bunge på Gotland för ett spaningsföretag över internationellt vatten utmed den baltiska kusten. Företaget var en del i den regelmässiga avspaningen av kusten från Memel (Klaipèda) till Dagerort (Kalana, Dagö), för att därefter återvända mot Fårösund. Besättningens order var att studera förekomsten av fartyg, samt trafikintensiteten till sjöss och i de baltiska hamnarna. Flygningarna skulle inte ske närmare än 5 distansminuter (9260 m). För flygföraren Reuman var detta en av många andra liknande spaningsflygningar över Östersjön. Han hade genomfört 25 liknande uppdrag och under 3-4 tillfällen även blivit beskjuten av luftvärn. Beskjutningarna hade skett i trakten av Memel (Klaipèda), men även i närheten av Libau (Liepãja).
 |
| Fullskalemodell av Caproni Ca.313 (S 16) Foto: Christer Hägglund |
Efter landningen i Libau skrev den tyske piloten en rapport om händelsen:
Uppdrag: Anfall mot regelbundet återkommande fientliga flygningar i luftrummet Libau-Windau. Den 14 maj kl 18.50 skedde larmstart med typ Bf 109 efter anvisning från jaktledningsofficeren för attack mot ett främmande flygplan. Företaget hade observerats 20km söder om Libau med kurs mot nordnordost. Tio minuter efter start såg jag ett flygplan som jag bedömde vara en sovjetisk DB-2. Flyghöjden var omkring 1000 m. Jag anföll uppifrån och bakifrån. Efter första skottsalvann brann flygplanet med ljusa flammor som kom från flygplankroppens undersida. En besättningsman hoppade med fallskärm. Då flygplanet efter beskjutningen svängde ned mot nödlandning på vattnet avbröt jag anfallet. När jag kurvade in mot det fientliga flygplanet såg jag för första gången på kroppssidan en nationalitetsbeteckning med tre gyllene kronor på en blå bakgrund och på stjärtfenan stora vita siffror med nummer 14.
På vingarnas ovansidor såg jag inga nationalitetsbeteckningar. Min rotekamrat såg samtidigt, som det fientliga planet svängde undan till lägre höjd på 50-100 meters avstånd, hur två kasettliknande föremål slängdes ut från en dörr på flygplanets vänstra sida. Måtten på föremålen var omkring 80x30x20 cm. Omkring 15 km från kusten genomförde planet en nödlandning på vattnet. I anslutning till flygplanet såg jag ytterligare tre besättningsmedlemmar ute på flygplanets vinge, som under några minuter fortfarande befann sig ovan vattenytan. Kl 19.27 landade jag åter på flygbasen.
Väder: Molnundersida 1 500 m, moln 7/10, disigt, sikt 10-15 km.
Dokumentet är undertecknat av Oberfeldwebel Gerhard Frenzel aus Plauen. Det har dock senare visats sig i undersökningar i tyska arkiv att det inte alls var Frenzel som sköt ned 3335, utan en man vid namn Paul Schalk. Dagen efter denna incident skjuts en andra S 16 ned i samma område som den första. Denna sak tystas ned och inget erkännande kommer från Tyskland. I samtliga arkiv nämns dock Schalk som den nedskjutande piloten i denna andra nedskjutning. Varför Frenzel fick äran för Schalks första nedskjutning är okänt. En teori på Svensk Flyghistorisk Förenings forum är att Frenzel var den som skrev av pilotens originalrapport över händelsen, friserade den, tog bort alla namn och detaljerade platsangivelser. Sedan undertecknade han den, och intygade därmed att den var rätt avskriven. Möjligen är det här Frenzels namn kommer in. Det var dock alltså feldwebel Schalk som sköt ned båda planen. Frenzel kommer i krigets slutskede till Bulltofta och interneras i Sverige och förhörs då ytterligare om händelsen. Han kommer senare att utlämnas till Sovjetunionen.
Rapporten överlämnades en tid senare till den svenske flygattachén i Berlin, överstelöjtnant Gärdin, av de tyska myndigheterna. Eftersom tre av de fyra i besättningen överlevde fanns det goda möjligheter till en svensk haveriutredning. I denna beskrivs därför händelseförloppet än mer ingående och med fler detaljer.
Besättningen hade inte iakttagit några främmande flygplan innan det plötsligt träffades av fientlig eld. Spanaren lt Albin Eriksson såg hur spårljus passerade alldeles intill flygkroppen. Troligen träffade ett eller flera skott korpral Ringström och den extra bränsletanken i hans omedelbara närhet. I samband med detta har det kvarvarande bränslet antänts och Ringström har sedan med brinnande kläder lämnat flygplanet genom dörren vid signalistplatsen. Fallskärmen har inte utvecklats och signalisten omkom troligen vid nedslaget i vattnet. De övriga tre har i tumultet inte uppmärksammat vad som hände deras signalist, utan antog att han var kvar i flygplanet. Flyghöjden var vid anfallet ca 900 m. Fu Reiman har omedelbart efter beskjutningen svängt 70 grader åt höger in mot kusten, samtidigt som han dök ned mot vattenytan. På 300-400 m höjd har han sedan planat ut och i flack vinkel fortsatt ned mot ett par meters höjd över vattnet. Med infällt ställ och landningsklaffar har föraren därefter ansatt nödlandning i medvind och vinkelrätt mot vågorna, med en sättningsfart på ca 120 km/tim.
Vid nedsättningen brann hela bakre delen av flygkroppen och vpl Karlsson har med eldsläckare förgäves försökt bekämpa den kraftiga branden. Vid själva sättningen har de tre kvarvarande i besättningen samtliga befunnit sig invid förarplatsen. Takluckorna hade redan tidigare lossats och kastats ut. Vid landningen slungades Karlsson ut ur planet och hamnade en bit från flygplanet. Han kunde utlösa sin livväst och flöt med brännskador på främst händerna en bit från flygplanet. Fu Reiman och lt Eriksson lyckades få ut livbåten och blåsa upp denna. Efter omkring 5 min satte man livbåten i sjön och hämtade upp Karlsson som nu drivit iväg ett 50-tal meter från det nu sjunkande flygplanet. Trots att flyglanet genomsöktes av föraren och spanaren innan man lämnat det och vattnet i den närmaste omgivningen avspanades har inget spår efter den försvunne signalisten påträffats. Efter omkring en timmes paddling har de tre överlevande plockats upp av det tyska fartyget Louise Schröder. Sedan fartygets kapten fått veta att en man saknades har även fartyget sökt i omgivningen ända fram till mörkrets inbrott, dock utan resultat.
Fartyget anlöpte hamnen i Windau vid 23-tiden. Den svenska besättningen fördes direkt till den tyske militärkommendanten. Man lämnade, enligt gällande internationella regler, enbart information om namn, grad och nationalitet. Under de knappa två veckor man befann sig i Tyskland skedde i övrigt ingen utfrågning av besättningen. Besättningen flögs till Riga, vidare via Königsberg till Berlin.
De svenska spaningsflygningarna hade under en längre tid följts av tysk radar. Det var inte populärt från tysk sida och man hade också ökat beredskapen för att vid behov sätta in jaktflyg för att bekämpa dessa spaningsföretag. Att nationaliteten på spaningslfygplanen var svenska var man sannolikt inte medvetna om förrän den tyske piloten rapporterade om att han efter nedskjutningen sett svenska nationalitetsbeteckningar på flygplanet, och inte sovjetiska som man antagit. Tyskland vidhöll senare att nedskjutningen skett av misstag men att Sverige som neutralt land borde avhålla sig från spaningsflygningar mot tyskt område. Det omvända, att Tyskland flygspanade på Sverige, ansåg man däremot kunna fortsätta med obehindrat, då Tyskland var en krigförande makt.
Tidigt på morgonen den 27:e maj kom de tre överlevande i besättningen, i sällskap med flygattachén överste Gärdin, till Malmö med färja från Köpenhamn. Därmed var tre av fyra åter hemma på svensk mark. Inga ytterligare uppgifter finns om den saknade signalisten Ringström.
Noterbart är att i nyhetsrapporteringen om händelsen hävdades det från tyskt håll att nedskjutningen skedde innanför den tyska territorialgränsen, medan det från svenskt håll bestämt hävdas att spaningsplanen hade direkta order att hålla sig utanför territorialgränsen och gjorde så också vid detta tillfälle.
Vad fick vi då ut av flygspaningen mot Tyskland? Sverige kartlade bland annat raketbasen i Peenemünde i slutskedet av kriget, där Tyskland utvecklade V1 och V2-raketerna. Dessa foton togs av en besättning i en S 16 Caproni hemmahörande på F 11 i Nyköping och utgjorde en viktig del av underrättelsematerialet om framstegen i raketforskningen.
Signalisten Paul Ingvar Ringström, som saknas sedan nedskjutningen, var född 4 april 1922 i Stockholm, som son till banktjänstemannen Karl Einar Ringström och hustrun Ester Katarina. Vid tiden då han förolyckades var Ringström bosatt i Eskilstuna.
Lousie Schröder, fartyget som räddade besättningen, kom i oktober 1945 att borras i sank i Skagerack med en last av stridsgas.
/Christer Hägglund
Källor: Tjelvar.se, Wikipedia, f11museum.se, SFF (flyghistoria.org)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar