Idag vet vi avsevärt mycket mer om dessa ubåtsjakter än vad vi visste då, av flera anledningar. Dels har sovjetimperiet fallit samman och vi har fått en mycket större insyn i vad den sovjetiska marinen hade och den ryska marinen har att tillgå än vad vi hade under en av det kalla krigets bistraste perioder under början av 1980-talet. Dels så har den andra sidan, Nato, medvetet och omedvetet släppt informationer som kan sättas i samband med flera av dessa operationer.
Vad har nu detta med ubåten i Stockholms skärgård att göra kan man undra? Jo, jag tycker nämligen att mönstret går igen. Enligt bland annat forskaren Ola Tunander så är det mycket sannolikt att ubåten som jagades vid insatsen i Hårsfjärden var en västubåt. Det finns många tekniska tecken som tyder på det och det finns även en hel del andra "indikationer" som visar på en Nato-insats med godkännande från vissa i den högsta ledningen inom Marinen. Bara för att ta några exempel så stämmer bottenspåren med amerikanska ubåtar, systemet med att släppa ut en vätska i havet för att visa på en position för en ubåt i nöd, det faktum att minspärren stängdes av på order från högsta ort under jaktens mest känsliga natt, att någon har bemödat sig med att ta bort sidor ur överbefälhavarens krigsdagbok, både den handskrivna OCH den renskrivna gällande just ordergången när minspärren stängdes av, etc etc.
Det intressantaste med Hårsfjärden kontra jakten nu är dock hur den började. Den började nämligen med ett flottbesök i Stockholms hamn, där amerikanska fartyg var på besök. Teorin är att ett av dessa dröjde sig kvar och senare blev föremål för en insats något större och effektivare än vad man hade tänkt sig. Här ser vi ju likheter med dagens insats. Vi vet genom den fotograferade ubåten att minst en Nato-ubåt, från Holland, deltog i en samövning så sent som i förra veckan. Jag säger inte att den jagade ubåten också är holländsk eller från Nato, men jag tycker att vi ska känna igen mönstret och åtminstone tänka oss detta som en möjlighet.
Men varför i så fall? Som en bekant sa, Nato har ju fritt tillträde till svenska farvatten. Som situationen börjar bli i Ryssland så tror jag att Nato återigen tycker att det börjar bli angeläget att Sverige knyts ännu närmre Nato än vi gjort under de senare åren, så nära att vi officiellt står med på Natos sida. Genom att visa på hur dålig vår beredskap mot invasion är så skapar man en opinion för att gå med i Nato, samtidigt som man kartlägger nivån på vår beredskap. Tittar man återigen i backspegeln så var ju U 137 i Karlskrona startskottet på en mycket intensiv period med kränkningar, vilket får mig att känna att någon tog chansen att driva upp den svenska opinionen. Sovjet hade ju så att säga lagt bollen på straffpunkten och målvakten gick och köpte korv, så det var bara att klippa till i öppet mål. I och med U 137 och hela affären kring den så skulle, oavsett vad som sågs, Sovjet få skulden. Det finns också med all säkerhet krafter i Sverige som verkar för ett villkorslöst Nato-medlemskap som bara ser fördelar med en ubåtsaffär till. Och vad är det nu som gör att den här affären får så stort medialt intresse?
En bekant berättade om ett samtal med en militär om just ubåtskränkningar, "Har kränkningarna upphört helt?" frågade min bekant. Då förklarade militären att man graderar uppgifter om kränkningar efter hur säkra de är. Och vi har de senaste åren haft i genomsnitt tre kränkningar OM ÅRET där man kunnat identifiera ubåten och säga vilket land den kommer ifrån. "Men vi pratar inte om det längre" fortsatte källan. Men nu i och med det politiska läget i öst så börjar vi plötsligt med mediabevakning och direktsända insatser mot främmande undervattensverksamhet igen.
Nja, jag är inte helt säker på att vi tittar åt rätt håll här...
 |
| U 137, eller S-363 som den egentligen hette, på grund på Torumskär utanför Karlskrona i oktober 1981. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar