Att fotografera sorg

Jag har några gånger på senare tid, alldeles för många gånger egentligen, fått dra på mig den mörka kostymen och åka till kyrkan för att säga adjö till någon närstående. Flera gånger har jag blivit ombedd att dokumentera begravningen, och jag tycker att det är ett tillfälle som är svårt att dokumentera på ett bra sätt. Men såhär har jag valt att hantera det.

Före och under begravningsgudstjänsten fotograferar jag inte alls. Jag har kameran med mig men använder den inte. Det här är den delen när flest är riktigt ledsna, och jag tycker helt enkelt inte att man ska trycka upp en kamera i ansiktet på människor som sörjer. Även om jag också varit anhörig i de här fallen och inte anlitad som utomstående fotograf, så har jag ingen rätt att störa någon annan i deras sorg. Efter gudstjänsten och när alla har lämnat kyrkan så dokumenterar jag urna eller kista, blommor, försöker få med några levande ljus, och så vidare.

Efter ceremonin i kyrkan så samlas man ofta för någon form av fika, och där brukar jag försöka ta så många bilder som möjligt på deltagarna. Här har sorgen släppt för många och det blir inte alls lika "upp i ansiktet" som det blir i kyrkan. När släktingarna blivit äldre så är det ofta vid begravningar man ses, tråkigt men sant, så det är ändå värdefullt att ha bilder sparade på vilka som var med och så vidare.

Så har jag valt att tackla ett moraliskt dilemma med en fotografering. Hur tänker du?