Luciafirandet

Fotofyndet vill önska dig en trevlig Lucia!

Vårt svenska luciafirande är både gammalt och traditionsrikt. Tillsammans med advent markerar Lucia på allvar att julfirandet börjar. Luciatraditionen som vi vet den idag är en salig blandning av traditioner och seder från olika håll, både nordiska och kristna. Den gamla folktron sa att den 13:e december, som enligt den julianska kalendern var vintersolståndet och den längsta natten på hela året, var en farlig natt när övernaturliga krafter var väldigt aktiva. Enligt vissa kunde djuren tala en gång om året, och det var just natten den 13:e december.

De flesta julförberedelser på gården skulle vara klara till luciadagen, dvs i god tid före jul. Det firade man med att både djur och människor fick lite extra att äta och dricka.

Sankta Lucia var egentligen ett helgon, och är därmed ganska unik genom att hon fått namnge en av få högtider i de protestantiska länderna i Skandinavien som är namngiven efter ett helgon. Sankta Lucia är skyddshelgon för Syrakusa och dog på 300-talet.

Firandet med ljus, ljuskrona och sånger har i princip ingenting med den egentliga Sankta Lucia att göra, utan är senare påfund. Den ljusklädda kvinnan med ljus i håret gjorde entré i finare kretsar i Sverige under tidigt 1800-tal. En av kvinnorna på gården klädde sig i vitt och bar en ljuskrans i håret som skulle föreställa en gloria. Traditionen tros ha kommit till Sverige från Tyskland under slutet av 1700-talet.

Lussekatten, eller saffransbröd i allmänhet, är en sak som många förknippar med Lucia. Troligen var det i Tyskland som även denna tradition uppstod. Enligt sägnen så gav djävulen barnen stryk, i skepnad av en katt. Samtidigt gav Jesus bullar till barn som var snälla. Djävulen är en ljusskygg figur, och för att hålla honom på avstånd färgade man brödet gult, som solljus, med hjälp av saffran. Saffran, som kommer från blomman saffranskrokus, är för övrigt världens dyraste krydda och det krävs mellan 100.000-150.000 krokusar för att framställa 1 kg saffran.

/Fotofyndet