Teorin om mobilbarnen

Vi, min sambo och jag, har en teori. Vi försöker att oftast  ha en kamera med oss när vi är ute på olika händelser med familjen. Det vill säga, semesterresor, dagsutflykter, träffar med släkt och vänner, och så vidare. För våra barn är det en så naturlig del att vi tar bilder av dem att de inte uppskattar det alls. Inte nu.

Många har ingen kamera med sig, oavsett om det är en stor eller liten händelse. Jag har varit på skolavslutningar, till och med studentfester, födelsedagar, med mera, där jag varit den enda som haft kamera med mig. Visst, en och annan tar en bild med mobilen och det kan ju "om Gud vill och grejerna håller" bli en bra bild av fem, men ändå.

Teorin består i alla fall av att vi tror att vi kommer att ha en generation bittra barn, som om några år inte har några minnen alls i bildform från sin barndom. "Men du vet mammas mobil blev ju stulen", eller "Bilderna försvann när pappas mobil gick sönder". Jag behöver ju bara gå till mig själv nu för att se hur roligt jag tycker att det är att se alla gamla instamaticbilder av mig när jag var barn. Små, 9x9-bilder, och senare 10x15 när mamma hade bytt kamera, på mig, kusiner, kompisar, när vi byggde kojor i träden och blev större och större.

Så tänk på att dokumentera era barns uppväxt på ett sätt som gör att det finns kvar när de blir vuxna. Det är er skyldighet som föräldrar.

Sommar, sol och bad