Framkallande av spion

Överste Stig Wennerström
i flygvapnets uniform

När spionen och översten i Flygvapnet Stig Wennerström skulle avslöjas som spion 1963 hade han stått under nuvarande Säpo:s vakande öga under ganska lång tid. Redan under andra världskriget höjdes de första varningsflaggorna mot honom och hans eventuella spionage, då för Tysklands räkning. Senare från 1947 misstänktes han för spionage för Sovjetunionen. 1963 var det så dags att dra åt snaran kring honom, men det där sista lilla beviset saknades, det som skulle göra fallet mot honom vattentätt.

Wennerströms hemhjälp, fru Karin Rosén, lyckades med hjälp av sinnrik spaning leta reda på filmrullar som översten gömt i sågspånsisoleringen på vinden i villan i Djursholm, vilka hon lämnade vidare till polisen. Att filmerna innehöll avfotograferade hemligheter var man ganska säkra på, men det fanns det ett problem, filmerna var inte av någon vanlig typ utan förstördes när man försökte framkalla dem. Eftersom innehållet på filmerna bedömdes vara av yttersta vikt, det var ju trots allt innehållet på dem och inte själva innehavet som eventuellt var kriminellt, så kallades en expert in. Det var Sverre Calmbrandt, till vardags chef för fotodetaljen på Försvarets Forskningsanstalt, FOA, som kom för att försöka hjälpa polisen med att framkalla filmerna.

Under tiden greps Wennerström, som trots allt fått aningar om att ett gripande kunde ske då han upptäckt att han saknade några filmer, och han använde natten mellan den upptäckten och gripandet till att elda upp en stor mängd hemliga dokument i hemmet i Djursholm.

Calmbrandt blev av sin chef befriad från alla sina ordinarie arbetsuppgifter och kunde helt fokusera på sitt nya uppdrag. Man bytte lås i hans laboratorium för att förhindra att någon obehöring skulle få se vad han höll på med, och själv fick han bara veta att det gällde rikets säkerhet. Eftersom det inte fanns någon beteckning på filmen kunde Calmbrandt inte veta vilken process han skulle använda, men kunde se på den att den var svartvit. Han började med att klippa upp filmen i mycket små bitar och tittade på dess uppbyggnad i mikroskop. I mikroskopet såg filmen ut som en ordinär svartvit film, men när han började provframkalla millimeterstora bitar av den så hände ingenting.

Under tiden började Wennerström förhöras. Han berättade inte mycket för förhörsledarna och det lilla han erkände var spioneri mot USA, inte mot Sverige. Orsaken sade han vara att upprätthålla maktbalansen i världen, en balans som han ansåg rubbad av USA:s militära övertag och aggresiva politiska retorik.

Calmbrandt jobbade dag och natt under midsommarhelgen och att man från polisens sida var angelägna om resultat vittnar bland annat det faktum att man hela tiden ringde varannan timme för att fråga om eventuella framsteg. Detta tröttnade Calmbrandt på och fick till slut säga att han skulle meddela sig om det hände något, och fick på så sätt lite arbetsro. Totalt provade han ett tjugotal olika konventionella framkallningstyper och fick senare gå över på renare kemikalier. Allt eftersom antalet misslyckade försök lades till handlingarna minskade mängden film som fanns kvar. Men till sist, efter nästan 3,5 dygns mer eller mindre oavbrutet arbete, lyckades han få en av filmbitarna att svärtas av framkallningsvätskan. Det var ett tecken på att han var på rätt väg, men då var provbitarna han fått inledningsvis slut. Han fick mer och provade på en centimeterstor bit för att verifiera att det gav resultat.

Resterande filmer levererades och Sverre Calmbrandt framkallade och kopierade bilderna. När han såg bilderna insåg han hur viktigt det här materialet var, med beskrivningar av stridsledningssystem, ritningar på flygplan och annan mycket hemlig information.

När Wennerström ställdes inför bevisningen så trodde han först inte på den, då han självsäkert påstod att det bara var i Moskva filmen kunde framkallas. Ställd inför dessa bevis började Wennerström berätta mer och mer. Mycket av det han berättade spelades in, men togs inte med i åtalet. Detta av flera anledningar, dels att man inte ville lyfta fram för mycket i offentligheten men även att man gjorde en uppgörelse med Wennerström att man mot att han berättade mer inte tog med det i åtalet. Det man redan hade skulle ändå gott och väl räcka för en livstidsdom. Det Wennerström berättade i förtroende har senare läckt ut på det som kallas Snackebanden.

Stig Wennerström dömdes den 12 juni 1964 till livstids fängelse för grovt spioneri. 1973 omvandlades straffet till 20 års fängelse och han släpptes i september 1974. Olof Frånstedt, chef på Säpos kontraspionage 1966-1978, kommenterar domen i sin bok Spionjägaren som alldeles för lindrig med tanke på den avsevärda skada Wennerström orsakade det svenska försvaret och den risk som han därmed utsatt svenskar för. En sak som debatterats i årtionden är huruvida uppgifter från Wennerström påverkade Sovjetunionens beslut att skjuta ned den svenska DC-3:an i juni 1952, som var på signalspaningsuppdrag för FRA.

Det var en mycket viktig insats som gjordes av Sverre Calmbrandt, under en tid när spioneri inte bara fanns på film utan verkligen skadade vårt land och vårt försvar.

/Christer Hägglund

Källor:
Olof Frånstedt - Spionjägaren
P3 dokumentär, Stig Wennerström