 |
| Bild från invasionen. Public domain. |
Just landstigningen i Normandie är en händelse som alla borde vara intresserade av, därför att det är min allra starkaste övertygelse att den kom att påverka Europas historia under resten av 1900-talet i allra högsta grad. Dess betydelse kan inte överskattas.
Men först lite bakgrund. Under lång tid, mer än ett år, hade angreppet förberetts. De allierade, med USA och England i spetsen, men där också Kanada och flera andra länder bidrog med soldater och materiel, hade samlat ihop ca 2 miljoner soldater inför angreppet som skulle ske i juni. När angreppet planerades så hade man tre faktorer att ta hänsyn till, två som man kände väl till och en tredje som var en joker i leken.
Det första var tidvattnet. Marktrupperna skulle landsättas vid lågvatten, orsakerna var flera, men bland annat de hinder som tyskarna satt upp en bit ute i vattnet för att hindra landstigningsfarkoster.
Faktor två var månen. Det var önskvärt med fullmåne, så att man kunde se även väldigt tidigt på morgonen.
Den tredje faktorn var den som var mest osäker, nämligen vädret. Eftersom man skulle sjösätta den största armada världen någonsin skådat så fick det inte vara för hög sjö, och flygplanen som skulle påbörja luftlandsättningen av trupper på natten innan, liksom de som skulle bomba de tyska fästena var tvungna att kunna lyfta.
Den 5-7 juni uppfylldes alla dessa förutsättningar och man bestämde att köra den 5 juni. Tyvärr var vädret för dåligt och landstigningen sköts upp till nästa dag. Vädret var inte optimalt då heller, men för att inte försena operationen med flera veckor, eller i värsta fall månader sattes D-day till 6 juni. Operationen var igång.
Efter hårda strider på stränderna med enorma förluster så fick de allierade ett rejält brohuvud, och kunde transportera över de så kallade Mullberry-hamnarna, flyttbara hamnar, och påbörja intransporten av förnödenheter till alla soldater. Det åtgick enorma mängder mat, ammunition och bränsle för att hålla den stora armén igång.
Tids nog så rörde man sig framåt och till slut kapitulerade Tyskland och kriget tog slut i maj 1945.
Om vi tittar hur de allierades arméer stod vid freden 1945 så känner de flesta till att Sovjetunionen ryckt fram snabbt och tryckt tillbaka de återstående tyska styrkorna förbi Berlin. Bland annat vid floden Elbe möttes de västallierade och de sovjetiska trupperna.
Det vi vet nu, men som man inte visste då, är att den här gränsen skulle komma att finnas kvar fram till 1990. Den sovjetiska zonen i det ockuperade Tyskland blev så småningom Östtyskland och genom Tyskland skar den hårdbevakade gränsen. Den mest symboliska delen, Berlinmuren, var inte en del av denna gräns då Berlin ligger i den östra delen, men eftersom västmakterna även hade en del av Berlin behövdes det en gräns även i staden, för att manifestera järnridån, the Iron Curtain. Gränsen mellan öst och väst, mellan kommunism och kapitalism. Över 300 människor sköts till döds under flyktförsök från öst till väst.
Sovjetunionen var på frammarsch 1944, och visst hjälpte det till att västmakterna satte upp den andra fronten i Frankrike, men jag tror att den enorma sovjetiska armén hade fortsatt trycka tillbaka de tyska styrkorna även utan denna. Om invasionen försenats efter den 6 juni så är det en hel del som talar för att den dröjt till hösten, när vädret var ännu osäkrare och kanske till och med till året därpå. Hur långt hade de sovjetiska trupperna hunnit trycka tillbaka de tyska om de fått ett helt år till på sig? Långt tror jag, minst genom hela Tyskland och kanske till och med nått engelska kanalen på sina ställen.
Hur hade efterkrigstidens Europa sett ut då? Hade hela Tyskland, Holland, Belgien, delar av Frankrike och Danmark också legat bakom järnridån? Som tur är slipper vi fundera på det, eftersom den allierade överbefälhavaren Dwight Eisenhower hade modet att sätta igång operationen trots att väderprognoserna inte var optimala inför den 6 juni.
Därför anser jag att betydelsen av invasionen i Normandie inte kan överskattas.
/Christer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar